Framförallt får kampen för demokratin inte föras så att den underminerar det kitt som binder en demokrati samman och ger den styrka som är överlägsen varje annat system.
När politiska motsättningar schablonmässigt beskrivs som hot mot demokratins grundläggande värderingar, spelar man de extremister i händerna som inte vill annat än söka skydd bakom den traditionella politikens skilda uppfattningar i sakfrågor. Som om det egna föraktet mot demokratin är att jämställa med demokratins politiska konflikter.
När det skapas ett paradigm där andra uppfattningar än regeringsmaktens attackeras som extremistiska, blir det lätt för extremister att framställa demokratin som illegitim eller falsk.
När hoten mot demokratin framställs som övermäktiga för demokratin att hantera, undermineras den liksom människors förtroende för den. I en tid då både yttre och inre fiender vill Europas demokratier ont är det förödande.
Det finns därför ingen farligare väg för att så misstro mot demokratin, än att så misstro mot politiska motståndares demokratiska legitimitet.
Den amerikansk-polska skribenten Anne Applebaum skrev i en personlig skildring i The Atlantic förra hösten, om hur vänner som åren efter befrielsen från diktaturen firat nyår tillsammans nu undvek att tala med varandra och inte ville möta varandra på samma trottoar.
Det hon skildrade var hur misstänkliggöranden och demonisering i den polska samhällsdebatten, gjort att extremernas spegelbilder blev till politiska motståndares bild av varandra. Så förgiftades samhällsklimatet. När allt fördömdes som extremt fanns ingen motståndskraft mot just de extremer som underminerar demokratin.
Sagornas Game of Thrones har något att lära vår tid, om hur kampen för det goda kan bli sin egen fiende. Övertygelsen om den egna moralens överlägsenhet leder lätt till tron att den egna uppfattningen moraliskt står över andras och är en måttstock för deras anständighet. När den politiska eliten definierar politiska motståndare utifrån om de är moraliskt anständiga eller ej, sjösätter man en föreställning om att alla medborgares röst inte är lika mycket värd.
Det finns en annan väg att gå. Det öppna samhället och den öppna ekonomin är överlägsna varje annat system, även när öppenheten utnyttjas utifrån av fiender som vill oss illa och inifrån av de som ser demokratin som en svaghet.
Spökena viker när de tvingas ut i ljuset. Diktaturens vänner vill sällan försvara den i demokratins öppenhet. Yttre fiender som genom korruption, desinformation, subversiv verksamhet och påverkanspolitik vill utnyttja vårt fria samhälle mot oss, ogillar att träffas av ljuset.
De som likt Vänsterpartiet framhärdar med en politik som inte formellt står i konflikt med demokratin men likväl med det demokratiska samhällets förutsättningar, viker ständigt när det klargörs att förstatligande av allt innebär att demokratin förstatligas. Sverigedemokraternas syn på individens rätt och deras fördomar om människors lika värde, förlorar alltid i ljuset.
Nationalismens spöke är ett av många hot i Europa. Extremismen i dess olika former ser vi i organisationer som NMR men också i så kallade autonoma vänstergrupper. I Sverige saknar de politisk vikt men har ett våldskapital som måste tas på allvar. De förtjänar inte att framställas som större än vad de är men, däremot att stå under polisens ständiga övervakning.
Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet står för en beskedligare form av politisk överhet och nationell inskränkthet men gör likväl den enskildes frihet till en restpost. De sår båda misstro mot demokratins och rättsstatens institutioner och relativiserar dess värden.
Runt om i Europa har antisemitismen tillåtits växa fram. I Frankrike på gator och torg, i Storbritannien inom Labourpartiet. Men den som tror det bara händer i andra delar av Europa och inte i Sverige blundar.
Ouppmärksammat i den svenska debatten är hur en ny antisemitism har bitit sig fast i det svenska samhället. Sveriges tredje största stad är i dag känd i Europa och i världen, för den otrygghet judar känner där. Likväl tillåts antisemitismen leva kvar i regeringspartiets regionala organisation i just Malmö. Mitt framför ögonen på några av dem som mest envetet hävdar att svensk politik i sin helhet, ska utgå från kampen mot en extremism som de ser överallt annars. Hjärnspökena skymmer verklighetens riktiga spöken.
I det större europeiska perspektivet ser vi hur nationalismens krafter underminerar rättssamhälle och förtroende medborgare emellan. Ungern är tveklöst värst vad gäller retorik och politik, medan Rumänien fram till för två månader sedan hade en socialdemokratisk regering präglad av antiziganism, homofobi och som återkommande försökte legalisera korruption. Den tystnad som den senare regimen mötte beror på oviljan att se extremism när den inte följer den egna retorikens mönster.
Korruptionen går hand i hand med nationalismen. De är i sin tur varandras hävstänger för rysk påverkanspolitik. Det ser vi inte bara i Ungern och Rumänien, utan också i länder som Malta, Tjeckien, Slovakien och Bulgarien. I Storbritannien stödde rysk påverkanspolitik Brexitkampanjen med pengar. I Frankrike och Tyskland har politiker fått ryskt ekonomiskt stöd och i Italien har regeringsföreträdare öppet hyllat Putin. I Österrike såg vi i regeringsskandalen för ett år sedan, skörden av en nationalism som sätter egen nytta framför nationen.
I Grekland har en tidigare vänsterregering samarbetat med ett nationalistiskt parti som tillhör vår tids skräckkabinett. Dess finansiella arrangemang med Kina, har försvårat för Europa att agera mot kommunistregimens förtryck av mänskliga fri- och rättigheter.
Hoten och utmaningarna är många. Men inget av dessa hot får skymma det faktum att Europas demokratier likväl är starka. De partier som har det avgörande inflytandet över Europas framtid, bygger på demokratins grundläggande värden och har formats och bärs upp av dess ideal. Det är inte extremismen som dominerar Europa utan demokratins krafter. De som hävdar det motsatta gör demokratin en otjänst.
Den regeringsbildning Sverige i dag har, bygger på parlamentariska förutsättningar som självfallet har sin demokratiska legitimitet men som likväl är politiskt artificiell. Det principiella problemet är att den inte formats för en viss politik, utan för att motverka att alla röster kan forma en majoritet. Den bygger på förställningen att alliansens partier skulle gå fascismens och nazismens ärenden.
Det är inte bara en demonisering som sker på nätet och genom trollens egna svansar, utan i den öppna politiska debatten. När Sveriges statsminister häromdagen talade om de brun-blå partierna efter ett möte mellan moderater och Sverigedemokrater och på fullt allvar menar att fascismen står för dörren ifall oppositionens partier tar över, gör han sig till en del av detta.
Han demoniserar inte bara oppositionen utan ifrågasätter också den svenska demokratins styrka. Värst av allt, han underminerar Sveriges motståndskraft mot dem som i konflikttider vill hävda att en svensk regering går fascismens ärenden. Det skiljer sig dessvärre inte från den ton som Donald Trump använder mot sina politiska motståndare. Det undergräver demokratin.
Det samma gäller när han anklagar oppositionen för att rida på hatets svans, när man driver frågan om misstroendevotum i Sveriges riksdag. I en demokrati har oppositionen en legitim rätt och ett ansvar att agera, när den anser att regeringen eller enskilda statsråd har förverkat sitt förtroende.
Det har plötsligt blivit rätt att använda ett språkbruk om att Sverige står på gränsen till fascism om allmänna val leder till en ny regering. Extremernas spegelbilder sätter sig nu som en bild av politiska motståndare och leder till en normalisering av extremisters förakt för politiska motståndare. Trots att Sverige är ett av de länder där demokratin står som starkast.
Vi har däremot våra problem. Det gäller både i politikens sakfrågor och när det gäller hoten mot demokratin. Vi måste tillsammans ta itu med vår tids verkliga spöken, utan att förblindas av den demonisering som hjärnspökena leder till.
Vi måste värna demokratins gränser mot dem som hotar dem. Det gäller extremister som sätter nationalism och stat över frihet, oavsett vilken politisk färg som präglar hoten. Det gäller i Malmö och i Borlänge liksom i Budapest och Bukarest. Det gäller i Europa mot dem som låter rättsstaten undermineras och det gäller mot de krafter som utifrån vill bedriva en påverkanspolitik. Islamistisk extremism är ett hot. Rysslands aggressioner ett annat och Kinas politik för att med sin ekonomi tvinga andra till lydnad är ett tredje. Det finns mycket som måste göras i kampen för demokratin.
Den som i den kampen inte kan skilja på demokratins fiender och på politiska motståndare, gör demokratin en otjänst. De bidrar till den samhällsutveckling Anne Applebaum varnade för i sin artikel ”The worst is yet to come”. Vi bör alla sätta stopp för det.