Låt ingen fly ansvaret

Efter som vanligt alldeles för många timmars resa nu i Strasbourg, där mötena avlöser varandra. Men av naturliga skäl kretsar de flesta diskussioner kring den statsskuldskris som många vill göra till en euro- eller EU-kris. Det finns två skäl till det. Det är bekvämt att skylla på en institutionell orsak snarare än på det politiska ansvaret hos dem som försummat att utveckla konkurrenskraft och budgetdisciplin.

Och det ger anledning att hävda det man alltid sagt, vilket varierar beroende på uppfattning men likväl kan upprepas med krisen som bakgrund. Å ena sidan har vi dem som inte ville ha euron och är skeptiska till allt som heter gemensamt europeiskt beslutsfattande, å andra sidan dem som vill ha så mycket mer i tron att bara man fattar fler beslut gemensamt blir det bättre beslut. Så både vad- var- det-jag-sa faktorn och vi-måste-ha-mer faktorn leder till att det som är en kris sprungen ur för lite reformer och för mycket utgifter beskrivs som en kris för EU och dess oförmåga, inte som frånvaron av politiskt ledarskap och ansvar.

I kväll röstar vi i det ekonomiska utskottet om det som kallas den europeiska semestern, det vill säga hur vi ska kunna följa upp den ekonomiska utvecklingen i medlemsstaterna vad gäller konkurrenskraft och offentliga finanser.

Det finns bland många en hängiven tro på att bara man följer upp Portugal, eller något annat land, från europeisk horisont blir det bättre. Men portugisiska politiker, lika lite som något annat lands politiker, blir inte klokare och mer handlingskraftiga för att de sitter i en EU-institution, det samma gäller franska eller tyska, eller svenska. Däremot blir politiken bättre om den bryts mot sina alternativ och om den bevakas med krav på konsekvens och öppenhet.

På onsdag debatterar vi kommissionens syn på de framtida styrformerna, något som inte kommer att påverka dagens krishantering men som däremot mitt i krisen riskerar att leda till en utveckling med ett Europa i olika hastigheter och med nya klyftor. Det finns en tendens till att hellre tala om hur beslut ska fattas än om hur vi ska komma ur krisen med rätt beslut. Efter ett antal debatter och diskussioner kring detta tycker jag ändå att insikten om att det inte är med fördragsändringar vi kommer ut ur krisen utan med beslut inom ramen för dagens fördrag. Då krävs det politisk vilja.

Det kommer också gälla de två nya regeringar som nu träder fram i den akuta krisens spår. Utan politisk vilja kommer vare sig Italiens eller Greklands nya regering klara sina uppgifter. Både där och här måste vi sätta fokus på de reformer som ger tillväxt. Men då krävs att vi inser att det är ett politiskt ansvar som har fört oss hit där vi är och som krävs för att vi ska komma vidare i rätt riktning.

Bild: Från måndagskvällens möte med utskottet för ekonomi och valutafrågor.