Osäkerheten men också förvirringen om den ekonomiska utvecklingen är betydande. Inte minst bland de media som nu beskriver inflationen som ett uttryck för en kommande lågkonjunktur. Det är bara förvirrat.
En fråga som söker sitt svar är hur långvariga de prisökningar som följer av Rysslands krig i Ukraina, utebliven export därifrån när det gäller inte minst insatsvaror, rysk krigföring med gas och ökande råvarupriser. Det är en inflation som inte i första hand kommer från ökad efterfrågan utan bortfall av utbud. En fråga är då hur de prisökningar som följer av detta kommer att utvecklas. Nya leverantörer kan efter viss tid träda in, sannolikt med högre kostnader men likväl med ökat utbud som konsekvens.
Samtidigt, vilket komplicerar det hela, lever vi i en tid då en lång period av stigande tillgångsvärden, i Sverige liksom i de flesta andra länder i första hand genom stigande aktiekurser men också genom stigande fastighetsvärden. De har inte räknats in i inflationen men de har gett en efterfrågan som har präglat inflationen präglat den ekonomiska utvecklingen och i det stora hela har kunnat mötas genom globalisering, digitalisering och höjd produktivitet. Med fallande fastighetsvärden och börskurser faller denna typ av efterfrågeökning bort och kan till och med leda minskad efterfrågan. Hur den minskade efterfrågan matchar vikande utbud av varor och energi är svårt att veta.
Kanske är det så att de prisökningar vi nu har sett i första hand har varit en anpassning till en annan världsmarknad än den som i praktiken rådde före den 24 februari. I så fall finns inte efter en anpassning av priser till utbud och efterfrågan ett fortsatt efterfrågetryck som driver priserna uppåt, samtidigt som utbudet lagt inte viker mer än vad det redan gjort.
Det som däremot framstår som tydligt och klart är att den globala ekonomin drabbas hårt av kriget och oron på energimarknaderna. Internationellt räknar IMF https://mediacenter.imf.org/NEWS/imf-july-2022-world-economic-outlook/s/71260103-aa9b-49f4-9f7d-79ff82fa001c nu ner tillväxten till 3,2% för 2022 och 2,9 % för 2023. Sjunkande tillväxt och stigande inflation, och stigande räntor är inte den normala kombinationen. Vi har inte en inflation som kommer av växande efterfrågan utan genom bortfall av utbud, som i sin tur är ett led i en fallande världsekonomi. En annan fråga som då ställer sig är hur detta påverkar ränteutvecklingen.
Jag tror det på goda grunder kan sägas att centralbankerna höll fast vid negativa eller nollnivå-räntor efter finanskrisen alltför länge. Pandemin med dess effekter på världsekonomin bidrog till att det blev svårare att höja till normalitet. Resultatet har varit en tid av stigande tillgångsvärden, det vill säga snabbt växande penningmängder till låga räntor men utan stimulanser för lönsamma realinvesteringar ledde till att pengar lades på fasta tillgångsvärden som skapade stora rikedomar på grund av värderingen snarare än på grund av tillväxt. För många vänsterinriktade politiker och ekonomer är lösningen på detta ökade skatter på kapital men det innebär skatt på värden som är fiktiva och samtidigt motverkar just de investeringar som nu krävs för att öka utbud, produktivitet och snabbare digitalisering.
En världsekonomi i recession kommer knappast präglas av stigande räntor. Snarare kommer vi med viss eftersläpning få se på hur räntevapnet används för att stimulera ekonomier, eller i alla fall minska fallet. De räntehöjningar som nu är på väg ligger i tankens bana men det är sannolikt att tankarna kommer att vara annorlunda när recession har blivit verklighet.
Det finns ett sätt att motverka denna utveckling. Det är att stimulera reala investeringar genom lättnader i bolagsskatt och andra kapitalskatter. Det kan ge fler jobb- det är inte brist på arbetskraft som nu driver inflationen -, minska gapet mellan efterfrågan och utbud och motverka sociala problem samtidigt som den moderniseringsagenda som en koldioxidfri- och fossilfri utveckling kräver. Så kanske ska vi vara försiktiga med att räkna in fortsatt hög inflation, och framförallt vara försiktiga med att det är stigande räntor som nu gäller de kommande åren, och vara offensiva med att driva fram investeringar som stabiliserar den ekonomiska utvecklingen och flyttar fokus på reala investeringar istället för på tillgångsvärden.
Tanken att vänsterfraktionerna skulle vilja gå till val på att sänka kapitalskatter – i syfte att stimulera tillväxt och nya jobb – är avlägsen. Snarare kommer de vilja göra det omvända, vilket leder till färre jobb och är en politik som också förklarar varför Sverige beräknas ha lägst tillväxt och tillhör de länder i EU som har den högsta arbetslösheten, långt ifrån det tomma mål om den lägsta arbetslösheten i EU. Så vänsterfraktionerna kommer att gå till val på höjda skatter, bland annat för att finansiera statens mest grundläggande uppgifter, som man har misslyckats med att upprätthålla, och är beredda att fullfölja en politik som lett till den höga arbetslösheten och låga tillväxten.
Det gör det desto viktigare med ett alternativ som visar möjligheterna för Sverige att bli ett tillväxtens ledande land. Med digitalisering, nya jobb, mindre utanförskap, ökad konkurrenskraft och ökat utbud av varor och tjänster, som stabiliserar prisnivåer och därmed motverkar höjda räntor. Det är bättre att tänka efter före än att nu rusa vidare och förutsätta fortsatta prishöjningar och stigande räntor förenat med höjda kapitalskatter som begränsar produktionskapacitet och investeringar i nytt företagande och nya produkter.
En sak som är säker är att en global recession inte kräver höjda räntor för att hålla igen tillväxten. Den kräver investeringar och nytt företagande. Skattesänkningar är ett steg i en sådan politik. Vi behöver heller inte strypa tillväxten genom skatter som dämpar den.