I debatten om socialdemokratins framtid är det slående hur många som söker sig tillbaka till Olof Palmes tid – inte till Tage Erlanders, Per Albin Hanssons eller Ingvar Carlssons.
Skälet är att under Olof Palmes tid bröt sig socialdemokratin ut ur den västliga världsbild som kommit att prägla inte bara den svenska socialdemokratin utan också den nordiska och europeiska.
Det skedde samtidigt som socialdemokratin hade en dominerande roll i det svenska samhället, med stöd av omkring 50 procent av väljarna. Man hade kontroll över samhället genom en politiskt styrd och kontrollerad välfärd samt en dominerande samhällsagenda som marginaliserade andras uppfattningar.
Ovanpå detta besatt man en maktapparat som inkluderade allt från hyresgäströrelse och fackföreningsrörelse till bostadsföretag, begravningsföretag, en egen scoutrörelse, en pensionärsrörelse likaväl som företag som ägdes av den socialdemokratiskt styrda kooperationen eller av alla dessa rörelser.
Då blev den nya socialdemokratiska utrikespolitiken kronan på verket. Inte bara för att den byggde på föreställningen om Sverige som en stormakt, den ledde också till att de växande svårigheterna med svensk ekonomi överskuggades av en vision av Sverige som den moraliska stormakten.
Den tredje världens diktaturer fick i den svenska socialdemokratin en förespråkare som tyckte att det räckte med länders frihet från kolonialism och som bortsåg från människornas rätt till frihet. Socialistiska utopier och kritik av marknadsekonomin räckte för att bli en allierad till svensk socialdemokrati under dess storhetstid.
Det ledde till att Sverige spelade en mycket marginell roll i den förändring av världen som vi sett de senaste 30 åren. De socialistiska diktaturerna i Europa ville man beskriva som en annan typ av demokratier som borde inlemmas i en gemensam säkerhetsordning. Sovjetunionen fick inte demoniseras och krav på fria val i Central- och Östeuropa avfärdades som ”återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet”.
Socialdemokratin bidrog inte till Berlinmurens fall, inte till Tysklands enande, inte till Gorbatjovs fall, inte till de baltiska staternas självständighetskamp, inte till Europas enande och ej heller till den globala marknadsekonomi som inom loppet av tre decennier har fyrdubblat antalet människor i relativt välstånd.
De fyra miljarder människor som idag har frigjort sig från fattigdomen har kunnat göra det inom ramen för de marknadsekonomier som svensk socialdemokrati kritiserade. De som idag är kvar i fattigdomen lever i de utvecklingsmodeller som svenskt bistånd bidrog till att konservera.
Det är en sällsam dröm som många av dagens socialdemokrater försöker finna vägen tillbaka till. Ett problem för dem är att den världen som fanns då inte längre finns. Vi ser nu hur de sista ledarna från den tiden faller en och en, och som i Mubaraks och Ben Alis fall inte ens får vara kvar i Socialistinternationalen. Världen har utvecklats långt bortom socialdemokratins visioner om socialistiska utopier.
Och om frågan idag handlar om hur vi ska stärka mänskliga fri- och rättigheter när regimer som den ryska eller kinesiska har vunnit ökad ekonomisk styrka, hur vi ska utvidga den internationella frihandeln, hur vi ska dra en ovillkorlig gräns mellan diktatur och demokrati och hur vi ska stärka Europas öppenhet för mångfald, konkurrens och människors fria rörlighet, finns inget svar att finna i 1980-talets socialdemokrati.
Världen var inte bättre förr men den var bättre för socialdemokratin.