Kronblomssocialismen uppgiven och liknöjd

Bara de som misstror politikens förmåga att göra något åt våra problem har någon anledning att förneka allvaret i arbetslösheten och den omfattande utflyttningen av företagsägande och investeringar.

När socialdemokrater hävdar att diskussionen om den höga arbetslösheten, sjukfrånvaron och företagens utflyttning är en svartmålning av Sverige är det ett försök att sopa problemen under mattan som bottnar i uppgivenhet och liknöjdhet.

I själva verket är det socialdemokraterna som svartmålar de möjligheter som Sverige har när de menar att vi skall vara nöjda med den politik som förs i dag. Liksom tidigare misstror de alla de förändringar som ligger i en ökad valfrihet för enskilda människor, ett ökat ansvarstagande och bättre villkor för företagande. Därför har de motarbetat allt från valfrihet inom barnomsorgen till avregleringen av telemarknaden. Men vi vet att dessa reformer har stärkt människors välfärd och gett ny vitalitet åt samhällsutvecklingen.

Sverige har en unikt hög arbetslöshet med sig från den högkonjunktur som var. Men allvarligare ändå är att vi har många arbetslösa, som inte ens redovisas i den öppna arbetslösheten. Räknar vi samman hela arbetslösheten handlar det inte om att 4 % är arbetslösa utan att 16 % är det. Det handlar om 700.000 människor i vårt land. Det finns ingen anledning att vi skall vara nöjda med det. Vi kan bekämpa arbetslösheten och därför anser jag att vi måste tala mycket mer om den än vad socialdemokrater tycks vilja.

Lägger vi till detta den omfattande ökningen av sjukfrånvaron ser hur den gamla politiken har misslyckats i kampen mot arbetslösheten. Bara sedan 1997 är ökningen av sjukfrånvaron så stor att den motsvarar fler heltidsjobb än dagens öppna arbetslöshet. Utan sjukfrånvaron hade arbetslösheten varit närmare 10%.

Båda dessa problem – den höga arbetslösheten och den växande sjukfrånvaron – är inom räckhåll för en offensiv politik som både vågar tala om problemen och göra något åt dem. Vi kan se till att de stora offentliga arbetsgivarna, som i dag ansvarar för den största sjukfrånvaron, får konkurrens och alternativ i form av en mångfald av privata arbetsgivare och småföretag. . Vi kan införa en vårdgaranti och ge resurser till försäkringskassorna så att den som är sjuk får rehabilitering och vård. Då kortar vi vårdköerna men ser också till att människor slipper gå sjukskrivna i långa tider.

Vi kan göra så att fler kan ha ett jobb istället för att vara arbetslösa. Sänker vi skatten för låginkomsttagare minskar vi tröskeln för att komma in på arbetsmarknaden och öppnar upp för nya och fler jobb. Har vi lägre statlig inkomstskatt och lägre skatt på investeringar kommer utflyttningen av företag att vändas till en inflyttning av mer forskning, fler huvudkontor och nya företag till Sverige samtidigt som investeringarna och nyföretagandet ökar. Det går att föra en politik som ger Sverige fler jobb. Men då får vi inte svartmåla möjligheterna till nya jobb.

Sverige har i dag en regering som inför de stora problemen väljer att inte göra något. Att vänta och se. Detta är vad jag har kallat Kronblomssocialismen. Till hösten är det dags för ny politik som bygger på att vi vågar tala om problemen därför att det finns en politik som kan göra Sverige till en ledande tillväxtnation med den bästa välfärden och friheten för de enskilda medborgarna.

Gunnar Hökmark