I en värld som rymmer många bakslag finns det också många goda tecken. Med enhällighet beslöt tidigare i dag det slovenska parlamentet att rösta för ratificeringen av Kroatiens tillträdesavtal med EU. Därmed ser vi hur utvidgningspolitiken fungerar i två bemärkelser. Länder förändras och reformeras samtidigt som medlemskapet innebär en gemenskap som ger frihet och öppenhet.
Med Sloveniens ratificering är det enda kvarvarande hindret för Kroatiens medlemskap undanröjt. Tysklands och andra kvarvarande länders ratificering möter inga frågetecken utan är bara en fråga om den nationella beslutsprocessen.
Med Slovenien var däremot risken att den gamla konflikten om Ljublanska Banka skulle förbli olöst och användas som ett slovenskt förhandlingsvapen mot Kroatien. Nu blev det inte så utan Sloveniens parlament gav sitt fulla stöd för sitt grannlands medlemskap i EU. Och därmed ritas bilden på Västra Balkan om ytterligare. Från att tidigare bara ha varit Slovenien kommer nu två av det gamla Jugoslaviens republiker att vara medlemmar av EU. Därmed förändras den politiska logiken på Västra Balkan.
Från att tidigare ha kretsat kring gamla tiders motsättningar kommer nu framtida gemensamma möjligheter förändra den politiska agendan. Det gäller inte minst för Serbien som är kandidatland för medlemskap, i likhet med Montenegro och Makedonien. Kroatiens reformpolitik blir nu en modell för dem som vill modernisera de gamla samhällen som sitter fast i det gamla Jugoslaviens strukturer och de än äldre motsättningar som Balkans långa historia har gett. För de europainriktade och reforminriktade krafterna i dessa länder blir Kroatiens utveckling inte bara ett exempel utan också en symbol.
På den andra sidan står de krafter som dominerar Ryssland och andra delar av det tidigare Sovjetunionen. Och det är värt att påminna om att utvecklingen i Ryssland är farlig för demokratin och därmed för den demokratiska utvecklingen bland dess grannar. När Putinregimen nu slår till mot europeiska tankecentra och institut för europeisk debatt i Moskva är det av rädsla för upplysning och krav på rättstat. När till och med tyska Konrad Adenauer stiftung, som är verksam i en lång rad av världens många demokratier och diktaturer anklagas för att vilja underminera Ryssland är det ett uttryck för Putins förakt för rättsstat och för det demokratiska Europa.
Och så har vi utvecklingen på den koreanska halvön. Alldeles för många försöker nu som avancerade expertsynpunkter prata in att hoten från Nordkorea inte är så farliga som de låter och att de tillhör ett ordkrig som man får vänja sig vid. Och det är säkert sant. Det är få som tror att ett krig är det mest sannolika, eller sannolikt, men det förbigår den avgörande punkten att Nordkorea har en regim som öppet talar om att atombomba andra länder och som bygger upp en kapacitet för att göra det. Och oavsett hur man ser på den risken är den för stor.
Att man blivit vana vid hoten innebär nämligen inte att hoten inte finns där. I fallet Nordkorea är det ett betydande hot, även kärnvapen undantagna, som påminner om att det finns ett långsiktigt hot som kan riskera att utlösas av fullkomligt irrationella skäl av en galen regim. När världen vänjer sig vid att en galen diktatur hotar med kärnvapen har man vant sig vid kärnvapenhot på ett sätt som riskerar att leda till att man bortser från de faktiska hot som aggressionen innebär. Att en liten risk uppträder många gånger gör den inte mindre farlig.