Kristianstad och Ystad

Under gårdagen startade vi på ett tidigt morgonmöte diskussionen [BILD1]inför World Internet Governance Forum i en diskussion inom den delegation som kommer att företräda Europaparlamentet i Rio om en månads tid. Därefter styrelsesammanträde med European Friends of Israel och därefter hann jag med att hantera några frågor kring European Enterprise Institute för att sedan över en arbetslunch diskutera igenom EPP-gruppens kommunikationsstrategi som jag är ansvarig för.

Därefter resa via Köpenhamn till Kristianstad för ett anförande om Europas utmaningar med en diskussion som var spännande och rolig, från att handla om Kegans syn på Europas oförmåga till frågan om hur EU kan bidra med mer mjukmakt för att hävda demokrati och frihet, därefter en bilkörning till en av Sveriges mest sydliga spetsar ut i Östersjön, för att under fredagsmorgonen i Ystad ha två olika möten, om det EU som nu växer fram och europeisk politik och om projektet kring en centraleuropeisk transportkorridor från Ystad ner till Oder och Donau och Medelhavet som det moderata kommunalrådet Thomas Lantz driver med viss kraft, tillsammans med polska, tjeckiska, slovakiska och ungerska kolleger. Så ser det nya Europa ut.

Det är också vad det nya fördraget handlar om, allt detta. Under natten blev det klart. Och när jag följer svenska media blir jag förundrad över hur de kan rapportera som en stor nyhet att Italien fick ett nytt mandat i Europaparlamentet men fullkomligt bortse från att Sverige nu får två nya, en mycket större förändring och vår största framgång när det gäller våra positioner i EU. Och så handlar diskussionen inte om vad fördraget handlar om, att vi får mer parlamentarisk kontroll över frågor som vi redan i dag hanterar gemensamt och bättre beslutskraft. Istället så ramlar allt ner i frågan om att miljöpartiet vill att det ska vara en folkomröstning eller ej. Inte om vad de är emot eller ej utan om att de i vilket fall som helst vill folkomrösta. Så ser svensk europadebatt ut, inte i Kristianstad och i Ystad utan i våra nationella media. Som noterar att Italien fick en parlamentsledamot mer men glömmer att Sverige fick två. Suck.