Hoppa till innehåll

Kommunisterna och verkligheten- Krönika NT

  • av

Grekland var några dagar, eller egentligen timmar, ifrån att på nytt hamna i den djupa och akuta kris som man hamnade i redan 2008. Genom att säga nej till reformer och besparingar för att anpassa sina utgifter till inkomster riskerade Syriza, ett vänsterparti bestående av gammelkommunister, nystalinister och allmänt populistiska socialister av olika slag att ta nya steg ut i den verklighet som ekonomisk ruin betyder för ett land.

Deras tro var att det grekiska parlamentet skulle kunna besluta om att höja grekiska löner, pensioner och offentliga utgifter bara genom att besluta att andra länder skulle låna dem mer pengar. Dessa nya lån skulle de långivande länderna ge dem samtidigt som de långivande länderna skulle efterskänka de lån man redan gett för att rädda Grekland fram till nu. Dessutom ville den kommunistiska regeringen i Aten att få lånen trots att man sa nej till de reformer som genomförts för ekonomisk tillväxt och ökad välfärd genom företagande istället för bidragstagande.

Sedan Grekland förlorade greppet som sina offentliga finanser 2008, när pengarna tog slut, lånen tog slut och långivarna sa slut, har man klarat sig och de allra mest viktiga utgifterna genom lån från Tyskland, Finland och bland annat Estland. De lån som man fått genom dessa länders regeringar motsvarar 2000 miljarder svenska kronor. Det är detta som socialister kallar att EU har tvingat Grekland till åtstramning och sänkta bidrag.

Sanningen är att utan dessa lån hade Grekland tvingats in i en helt annan åtstramning av det slag som alltid följer av överspendering, nämligen inga pengar alls. Nu ville Vänsterpartiets grekiska kolleger, påhejade av det svenska Vänsterpartiet, att man skulle avbryta reformprogrammet – vänsterpartister har alltid ogillat privat företagande, konkurrens och marknadsekonomiska reformer – och återgå till den utgiftspolitik som ledde Grekland in krisen 2008.

Det var bara en sak de glömde. Någon måste betala de ökade utgifterna, de höjda bidragen och de höjda lönerna. Grekland kunde inte göra det. Men tanken var som sagt att någon annan skulle göra det utan något krav på att Grekland skulle betala tillbaka. Det var detta som Vänsterpartister i Sverige och i Grekland kallade demokrati och grekisk självständighet. Att Greklands parlament skulle bestämma att andra länder skulle låna till de ökade utgifterna i Grekland utan att få tillbaka pengarna. Det är vare sig demokrati eller suveränitet.

Det är bara den gamla socialistiska principen att någon annan ska betala. Istället för att reformera ekonomin, öka export, underlätta för företagande, bryta monopol, privatisera och stärka konkurrenskraften ville de lura grekiska väljare att andra skulle betala för kommunistiska vallöften. Resultatet höll på att bli en katastrof för sysselsättning och välfärd men också för nationell självbestämmande.

Nu gav man sig fem i tolv. Lovade att uppnå budgetpolitikens mål. Lovade att fortsätta dialogen. Och bad om att få vara med i det program som har hållit Grekland flytande. Sådan är socialismen. Antingen genomför man politiken och slår sönder välfärden ett steg till eller så bryter man sina vallöften. Men man skapar inte nya jobb, inte ökad export och inte välstånd genom den politiken. Det var den politiken Jonas Sjöstedt hyllade. Och det är den politiken de vill föra i Sverige.