I DN skriver Erik Helmerson en krönika om varför det är så svårt att erkänna kommunismens brott, bland annat utifrån avhandlingen ” Den goda tanken och den onda erfarenheten” av Valter Lundell, Lunds universitet. Medan det inte finns någon tvekan om att nazismen måste fördömas på grund av sina gärningar och oändliga antal offer finns det likväl dem som menar att kommunismen ville väl och därför inte kan fördömas som nazismen.
Ett annat skäl är att alldeles för många, inte minst inom media och den akademiska världen, kom att hylla kommunistiska ideal och därför har ett behov att hävda att det ändå var annorlunda.
Men när det gäller massmorden, utrensningarna, avrättningarna och masa ta arma finns ingen skillnad. Ej heller för dem som mördades. Det var nämligen inte ideologin i sig som mördade utan människor som var övertygade om att den enskildes liv inte hade något värde gentemot staten och dess politiska mål. Det är föraktet för den enskildes rätt och värdighet som förenar de två och som lägger grunden för ondskan och massmorden.
Ser vi inte detta riskerar vi lätt att historien upprepas i nya former. Och det gör den tyvärr. Rwanda, Balkan, Syrien, Libyen. Det som förenar ondskans krafter är den ondska som gör att man struntar i människors liv.