Hoppa till innehåll

Kolbärarna

Så får politik inte bedrivas. Socialdemokraterna och miljöpartiet gick i klimatfrågan till val, både inför Europavalet och riksdagsvalet, på vad som måste anses som antingen renodlat bedrägeri eller djup okunskap om verkligheten och världen utanför Sveriges gränser. 

När jag på webben efter många kommentarer om mötet har tittat på statsministerns möte med EU-nämnden inför Europeiska rådet förra veckan känner jag både djup oro över något som närmast känns Grönköpingsliknande i virrigheten om vad som regeringen vill tycker, samt hur viktiga frågor behandlas, och om regeringen förhandlar med andra länder som man gör inför EU-nämnden.

 

Men framförallt stöts jag av den ohederlighet som regeringens förslag till mandat innebär. När man väl ska förhandla själv förkastar man tidigare krav på minskningar av koldioxidutsläppen med 50%, eller i vissa fall 60%, till förmån för kommissionens förslag om 40% reduktion till 2030.

 

Det innebär att man i nivå ville lägga sig under den linje som man attackerat alliansen för före valet.  Den byggde på minst 40% samt internationella krediter för ytterligare 10%. Kraven på bindande mål för medlemsstaterna, som varit ett doktrinärt krav från såväl socialdemokrater som miljöpartister, lämnade regeringen utan vidare bakom sig.

 

Isabella Lövin och Åsa Romson stod i TV-debatter och skulle lämna över kolbitar till dem som försvarade en linje som var mer ambitiös än den som regeringen nu sökte mandat för. Marita Ulvskog angrep vilt de krav som syftade till att kunna bygga en överenskommelse som samlade alla bakom sig om ett ambitiöst mål på minst 40 % plus ytterligare 10.

 

Antingen visste det att dessa krav inte var förenliga med att det blev ett samlande avtal eller så förstod de det inte. Antingen djup ohederlighet gentemot svenska folket om vilka alternativ som var möjliga eller djup inkompetens.

 

När man ser på utfrågningen är det lätt att luta mot det senare för det visar på en regering som inte verkar ha ett hum om hur man förbereder sig i sakfrågor och i strategi i viktiga förhandlingar. Samtidigt är det svårt att tänka sig att Isabella Lövin, Åsa Romson och Marita Ulvskog inte kände till verkligheten och förutsättningarna i andra länder. Det vore en förolämpning i sig att ge dem den ursäkten.

 

Det innebär att de medvetet vilseledde väljare om hur verkligheten och alternativen såg ut. Det är rimligt att Isabella Lövin och Åsa Romson som båda är ansvariga i regeringen för att bryta mot den linje de sade sig agera för förklarar sig. Eller så kan de välja att bära en kolbit i handen på sina vandringar mellan riksdag och regering.

 

Mer kol har det ju i vilket fall blivit i Tyskland där de gröna och socialdemokraterna drivit igenom en förtida kärnkraftsavveckling. Den förtida kärnkraftsavveckling de vill driva igenom i Sverige får motsvarande konsekvenser.