Ska EU lyckas minska gapet till USA och Asien måste Europa tackla en rad tillväxtproblem som den nya rapporten om Lissabonprocessen inte alls beaktar:
1. Bristande konkurrens inom vård och utbildning.
2. Skatte- och arbetsmarknadsregler som ökar arbetslsöheten.
3. Lönekostnader och ägarbeskattning som hämmar riskkapitalet.
4. Kommande europeisk energikris.
5. Bidrag till jordbruk och stödområden i rika länder.
– – – – –
Wim Kok-rapporten om Lissabonprocessen som nyss presenterats, beskriver att tillväxtgapet mellan EU och de amerikanska och asiatiska ekonomierna har ökat. Men författarna hävdar ändå den europeiska modellens överlägsenhet när det gäller att kombinera produktivitet med social jämlikhet och hållbar utveckling – trots rådande arbetslöshet, sociala klyftor, segregation och låg tillväxt.
Varför ska vi acceptera de ramar som gör att vår välfärd urholkas jämfört med andra regioners ekonomiska utveckling?
Det finns enligt min mening fyra stora brister i Kok-rapporten.
För det första saknas förslag på hur konkurrensen ska kunna utvidgas inom vård- och utbildningssektorerna. Det är en paradox att de mest centrala sektorerna i kunskapssamhället i princip är undantagna från konkurrens i Europa. Det är ett viktigt skäl till varför många europeiska forskare söker sig till mer kreativa och bättre finansierade forskningsmiljöer på andra sidan Atlanten.
Den europeiska sjukvården skulle kunna ge medborgarna en bättre vård med ökad konkurrens och etableringsfrihet, utan att rubba medlemsstaternas rätt att utforma sina egna vårdsystem. Allt som behövs är att medlemsstaterna kommer överens om att underlätta för sina medborgare att söka vård i andra länder med samma finansiering som i hemlandet.
Det skulle leda till en dynamisk utveckling över gränserna samt en snabbare förnyelse. Patienterna skulle bli de stora vinnarna, och centres of excellens skulle utvecklas i nära samverkan med industrins aktörer.
Precis som vid teleavregleringarna skulle resultatet bli nytt företagande och snabb utveckling, men här inom inom ett mycket bredare och ännu mer kunskapsintensivt område.
Tillsammans med en konkurrensutsättning av högre utbildning och studenters möjligheter att välja de bästa lärosätena skulle vi få en utveckling av den europeiska högre utbildningen och forskningen. Särskilt om förslaget, i Kok-rapporten om ett europeiskt forskningsråd genomförs, och om både stater och EU lägger mer pengar på den grundläggande forskningen och de akademiska miljöerna – föreslås inte i rapporten.
För det andra vågar man inte kritisera de lagar och regler som gör att européer har för kort arbetstid och startar företag för sällan, en del i den arbetsmarknadslagstiftning och den skattepolitik som man hyllar som den europeiska modellen, trots att den ger upphov till segregation, arbetslöshet och låg tillväxt.
Kok-gruppen fastslår att vi måste arbeta mer, men samtidigt utvecklas arbetsmarknaden och lagstiftningen i motsatt riktning. Det gäller 35-timmarsveckan i Frankrike och motsvarande avtal i Tyskland, men också den svenska diskussionen om både kortare arbetstid och friår.
Det går inte att förena fler i arbete under längre tid med ökade lönekostnader och mindre arbete från den enskilde. På den punkten har Kok-rapporten väjt för ett av kärnproblemen i EU:s eftersläpning.
För det tredje vågar man inte diskutera vad som bör göras för att göra företagande mer lönsamt. Företag beskrivs som anonyma identiteter som bara finns där för att ge jobb, inte som företagare som behöver gå med vinst för att få fram just det riskkapital som Kok-rapporten efterlyser.
Vi har i EU en vikande företagarutveckling. Likväl analyserar rapporten inte orsakerna, man fokuserar inte på det mest centrala för en företagare, nämligen möjligheten att tjäna pengar – och därmed problemet med lönekostnaderna och ägarbeskattningen.
I Sverige ser vi hur lönekostnaderna nu kommer att stiga trots Lissabonprocessens många rekommendationer, samtidigt som ägarbeskattningen för den som driver och vill utveckla ett företag kvarstår i stort sett oförändrad.
Borde inte en del av medlemsländernas återflöden från medlemsavgiften kunna användas för att finansiera sänkta företagarskatter i stället för att gå till bidrag?
För det fjärde bortser man helt och hållet från en av de mest grundläggande tillväxtfrågorna, energitillförseln.
Rapporten understryker hur viktigt det är att den inre marknaden fullbordas även när det gäller energisektorn med fri konkurrens och etableringsfrihet, men man bortser från att den europeiska förmågan att producera el nu snabbt reduceras.
Detta för att gamla sovjetiska kärnkraftsreaktorer, som de i Ignalina i Litauen, avvecklas, men också för att Tyskland och Sverige avvecklar säker kärnkraft, typ Barsebäck, till förmån för importerade fossila bränslen.
Vi kommer under den kommande tioårsperioden möta en ny och självkonstruerad energikris i Europa, med dyrare el för industri och hushåll samt ökade utsläpp från kol, olja och gas.
En miljömässig modernisering och utveckling av den europeiska ekonomin kräver inte mindre elproduktion utan mer. Det är svårt att förstå att denna fråga inte behandlas.
För det femte vågar rapportens författare inte föra fram en tydlig rekommendation att EU-budgeten nu måste balanseras om i två avseenden:
* Från bidrag till stödområden i rika medlemsländer till stöd för infrastrukturinvesteringar som förenar de nya medlemsländerna med de gamla.
* Från bidrag till jordbrukssektorn till forskning och högre utbildning som bidrar till kunskapssamhällets utveckling i stället för att konservera en gammal näringsstruktur.
Ett steg framåt är tre för lite för att Europa ska minska tillväxtgapet. Det krävs en andra våg av Lissabonprocessen som ifrågasätter de begränsningar som gjort att EU släpar efter.
Gunnar Hökmark
gruppledare för moderaterna i Europaparlamentet