I dag påbörjas de formella Brexitförhandlingarna. Det har tagit lång tid för den brittiska regeringen att samla sig till en förhandlingsstrategi. En premiärminister har avgått och en annan har lidit ett svidande nederlag som underminerat både auktoritet och mandat. Och fortfarande ingen förhandlingsstrategi.
May har talat om en hård Brexit, tvärtemot vad Brexitförespråkare lovade, medan en av hennes utmanare har börjat tala om en mjuk Brexit. Handelsministern ska åka till USA för att med mössan i hand be om ett förhandlingslöfte när Storbritannien lämnat. Det konservativa partiet är i djup splittring liksom Labour. Den brittiska ekonomin får nu känna på konsekvenserna av det lägre pund som för en tid gav även ekonomiska journalister tron på att Brexit gav ekonomisk tillväxt.
Nu stiger priserna, investeringarna faller och tillväxtprognoserna sänks. Och regeringen lovar ökade utgifter istället för en stabilisering av budgeten. Det är ett desorienterat land som smällde i dörren utan att veta vart man skulle eller vilka konsekvenserna var att bryta upp från en ekonomi och en samhällsgemenskap med många andra. Ensamheten är mer ensam och självständigheten mindre självständig än vad man ville inse.
En orsak till varför uppbrottet och utträdet är svårare än majoriteten av britterna trodde kan förklaras med att Europa och EU betyder mycket mer för det brittiska samhällets grundläggande förutsättningar än vad Brexitanhängare ville erkänna. Det gäller landets ställning som stormakt, som ekonomi och som ett öppet marknadsorienterat samhälle. En del av förklaringen till detta är att vi alla är och har blivit mer en del av det gemensamma Europa utan att vi för den skull upplever att vi gett upp det nationella. Det nationella har blivit en del av det europeiska precis som det europeiska är en summa av allt det nationella. Från Gibraltars klippor till Rovaniemis vidder, från Afrodites stränder till Nordsjöns kuster, för att pekoralt travestera en amerikansk folksång. Vi är sammanvuxna därför att vi är i samma del av en värld som blivit allt mindre och ställer allt större krav på oss själva. Men vi har också allt mer vuxit samman inför denna verklighet. I de stora förändringar som den Europeiska unionen har gett upphov till finns en vardag som vi inte tänker på och som inte har lett till mindre inflytande utan mer gemensamt, över frågor som annars vore bortom vårt bestämmande och beslutsamhet. En gemensam telekommarknad innebär inte mindre suveränitet men numera roaming som vanligt. Erasmus innebär en möjlighet till studentutbyte och erfarenheter som annars inte hade varit möjligt. Den gemensamma klimatpolitiken ger våra länders klimatpolitik en mening när det gäller att påverka världen. Frihandelsavtalen ger mer frihandel i Europa och med våra partners. Den gemensamma utvidgningspolitiken och grannskapspolitiken har gett EU och därmed Europa en kraft att påverka vår omgivning och vår gemensamma säkerhet. Det är en union av lagar som gett våra medborgare friheter och rättigheter som många hade innan men som vi nu har gemensamt för alla. Det yttrar sig i det lilla när man reser med hund eller katt, eller när man ska forska, när man söker jobb, när man handlar och investerar men också i det stora och när vi värnar den gemensamma säkerheten och vill att demokratins värden ska stå starka i världen.
Det var lättare att fokusera på verkliga eller påhittade regleringar men svårare att diskutera dessa grundläggande förutsättningar som format inte bara det brittiska samhället utan också det svenska. För Storbritannien gav medlemskapet en förnyad stormaktsroll, omöjlig utanför men nödvändig och behövd som medlem, en inre marknad som vitaliserat ekonomin istället för att skvalpa i sina egna inåtvända regleringar, så som Storbritannien en gång gjorde under tillsyn av Internationella Valutafonden. Då var man mindre suverän än man som ledande europeisk nation i EU är i dag.
Och det är allt detta som nu kommer upp på bordet för att styckas och delas. Det som tidigare varit win- win blir nu loose- loose, framförallt för Storbritannien men ytterst för oss alla. Och det är inte så lätt att politiskt navigera i denna situation där en rådgivande folkomröstning på grund av en känslomässig uppfattning om det förflutna, nuet och framtiden har tagit över politikens avvägningar inom område efter område.
Ett skäl till att det är så mycket att lämna går att spåra till Helmuth Kohl som gick bort bara tre dagar innan de formella Brexitförhandlingarna börjar. Han var nämligen en statsman som ville ena och som satte enandet före det nationella därför att det enade var avgörande för det nationella vad gällde säkerhet, välstånd och trygghet. De brittiska premiärministrar och politiker som nu går i täten för styckandet och delandet underminerar mycket av det som format dagens brittiska samhälle. Det kommer inte vara lätt och det kommer inte kunna ske utan att Storbritannien blir ett mindre samhälle och en mindre europeisk makt.
Brexitpolitikerna såg nämligen inte det som Kohl såg, att Europa är vårt gemensamma öde. Man kan fråga sig hur det kom sig att han plötsligt 1989 och därefter kunde bidra till att fatta alla de beslut som då krävdes för att ena inte bara Tyskland utan som det blev hela Europa. Det viktigaste och enklaste svaret är att han inte gjorde som David Cameron, Boris Johnsson och nu Theresa May, han satte inte det nationella och motsättningarna före det gemensamma och enandet. Han insåg nämligen att det gemensamma och det enade är en del av vårt samhälle och vår framtid. Han bidrog till ett inkluderande Europa där britterna och andra fick mer makt än om de varit ensamma. Även om det skedde på Tysklands bekostnad. Det är därför som det är svårt att bryta upp från den verklighet britterna nu upplever. Det handlar om att förhandla förluster, inte om att fördela vinster. Kohl var större än Brexitentusiasterna och det är slående att när britterna idag börjar förhandlingarna med EU är det därför att han satte så djupa spår i vårt gemensamma Europa att även britterna blev större och rikare av det.
Han fanns där när besluten skulle fattas eftersom han var där. En lång karriär där seghet och envishet slog mediers kampanjer och politiska motståndares nedsättande bilder av honom. Han fanns där när de avgörande besluten skulle fattas och Europa skulle samlas. Det är lite tragiskt att förhandlingarna inleds bara tre dagar efter hans bortgång men det är belysande för hans storhet att den brittiska regeringen inte kunnat utveckla en strategi för att skilja sig från det som han samlade Europa till.