Hoppa till innehåll

Klistra inte svansar på andra – det försvårar debatt och gynnar bara nätets mörka krafter

Nätet präglas av att enskilda medborgare kan ge uttryck för sina åsikter, och att det är just deras. Det är en del av vår yttrandefrihet och det som yttras på nätet slår i alla riktningar. Det som vi tyvärr märker av mer än normala diskussioner är oförskämdheter, grovheter och olika former av hat. Den som tror att detta bara riktas mot dem som hävdar att en alliansregering inte bör bildas har inte följt med så mycket på nätet.

För min del har jag mött hat, förakt och förolämpningar varje gång jag klargjort min syn på Sverigedemokraterna, pekat på Vänsterpartiets diktaturhyllande eller diskuterat den rödgröna regeringens misslyckanden. Ibland är det uppenbart att det handlar om troll och mörka krafter som säkerligen är organiserade. Det gäller inte minst när jag skriver om rysk aggression och ryska påverkansoperationer. Från vänsterprofessorer i Lund till anonyma konton organiserade för att sprida smuts. Ibland har jag förvånats över att etablerade personer använder sig av tilltalsformer och argument som vore mer sannolika från trollen. Än mer förvånad när förtalsformerna når in på ledarsidor.

Dagens Nyheter inledde med att mena att de som delar uppfattningen att det borde bildas en alliansregering, även med passivt stöd av Sd, är en fiskmåshöger, med ett moderat parti precis ankommet från politikens utmarker bebodda av ryttmästare på Östermalm. De som på olika sätt och med olika argument ville ha en alliansregering fördes samman med en svans som hävdades vara moderaternas eller en odefinierad höger. Sydsvenskan buntade samman dem som ville ha en ny regering med att de var ”neandertalhöger”.

Att grupper som AfS eller Sverigedemokraterna organiserat agerar på nätet för att skapa en polariserad debatt är sant. Det gör det än viktigare att inte hänföra alla dem som vill ha en alliansregering, eller som har uppfattningar som skiljer från de egna, till en ”högerns svans”. Det är en guilt by association som är obehaglig och ohederlig, inte minst eftersom man med det nebulösa begreppet ”högerns svans” medvetet blandar samman mörka krafter med dem som vill ha en liberal reformagenda för Sverige. De som använder nätet för de sämsta syften blandas ihop med dem som vill ha en regering med de partier som starkast värnar liberala värden. När man suddar ut denna mest avgörande gräns suddar man ut gränsen mot de krafter vi måste värna det öppna samhället emot.

En del agerar ibland utan omdöme, i raseri eller frustration, som går bortom det acceptabla. När det händer är det människor som beter sig illa eller oacceptabelt. Det följer inte partipolitikens gränser utan är enskilda människor som går över gränsen och är tvärtemot vad som är en organiserad rörelse.

Socialdemokratiska sympatisörer kan på nätet skriva otrevliga saker där de hävdar min dumhet, min mentala hälsa, hänsynslöshet, världsfrånvändhet och korruption liksom andra kan hävda att jag är betald av Soros för att jag är kritisk till sverigedemokratisk politik. Men det blir lite konspiratoriskt att tro att de människor som skriver av sin ilska självklart är en del av en svans tillhörig den ene eller den andre. Framförallt säger deras ord inget om den politik som partierna säger sig stå för. Det säger däremot något om dem som individer.

När Jan Björklund i riksdagens debatt inför omröstningen om Ulf Kristersson som statsministerkandidat talade om de reaktioner han som partiledare mött på nätet var det säkerligen sant vad gäller innehåll och ordval. Det blir fruktansvärt otrevligt och svårt att förstå hur människor vill uttrycka sig som en del gör. En del av dem som är upprörda går långt över gränsen för det acceptabla.

Det innebär inte att de är en svans. Nu sa Björklund generöst nog att såvitt han förstod handlade det inte om moderata partifunktionärer, antydande att det likväl var en svans organiserad i deras närhet. Så skapar man en polarisering av samtalet, när man avfärdar andras uppfattningar och misstänkliggör med att de är en del av en svans bortom det anständiga samtalet.

Kanske är det dags att sluta klistra svansar på andra för att avfärda respektabla argument och uppfattningar. Kanske är det också dags att de som anser sig stå för finess och nyansering av den politiska debatten undviker att klistra epitet som neandertalhöger, fiskmåshöger och ”politikens utmarker av ryttmästarboställen” på andra. Det tjänar inte en sund samhällsdebatt.

Oavsett detta; tanken att Sverigedemokraterna skulle kunna lura de fyra allianspartierna att föra en främlingsfientlig politik, eller tanken att en socialdemokratisk regering som varit handfallen inför stora problem och som har svårt att dra egna gränser i partiet, skulle vara svaret på Sveriges behov av liberal politik är verklighetsfrämmande, oavsett vilka svansar man viftar med.