Klimatkonferensen i Köpenhamn har nu startat upp och med den en lång rad olika aktiviteter som automatiskt sägs vara för klimatet. Så är det inte. Varje åsikt som formuleras med syfte att motverka klimateffekten är inte bra bara på grund av sitt syfte.
Vi behöver till exempel en värld som präglas av handel och samfärdsel om hela världen ska ha resurser och möjligheter att möta både klimatförändringen och minska utsläppen. De som demonstrerar och agerar mot detta gör det inte för miljön eller för klimatet, de gör det för en politisk uppfattning som i högsta grad kan diskuteras.
Motsvarande kan sägas om de olika uppfattningar som förs fram om styrsystem för att minska utsläpp och möta klimatförändringar. I svåra frågor finns alltid olika uppfattningar. Det är en fara om en absolutism träder in i synen på vad som behöver göras, av det enkla skälet att det kan leda till en politik som motverkar sina syfte.
I gårdagens DN-debatt presenterade professorn i fysik vid Uppsala Universitet Kjell Aleklett ett annat förhållningssätt som bygger på hur mycket olja och kol som förs ovan jorden, vilket är det som avgör utsläppens mängd oavsett vilka styrsystem vi har. Hans poäng är att mängden olja och kol som finns tillgängligt inte räcker för de katastrofscenarior som präglar en del av debatten. Det är en utgångspunkt som alltid kan ifrågasättas eftersom framförallt oljan alltid har tagit slut om 30 år. Men han sätter fokus på att det är energikällorna som är avgörande, vilket i sin tur sätter fokus på att höga priser på olja och kol kommer att leda bort användningen från fossila bränslen och göra andra energikällor mer lönsamma.
Även marginella förändringar spelar stor roll för prisbilden. Om framväxten av andra energikällor marginellt påverkar prisbilden på olja minskar det den framtida projekteringen och utvinningen. Ett högt oljepris håller förvisso igen användningen men stimulerar utbudet. Det är investeringar i befintliga energikällor som måste prioriteras mer än något annat. Där kan den rika världen hjälpa den fattiga liksom när det gäller att öka effektiviteten i energianvändningen. I det perspektivet är det ett stort steg framåt om alla världens länder nu blir en del av den globala klimatpolitiken, med gemensamma mål och så bindande löften som nu kan komma ur den kommande veckans överläggningar.
I frågan om AP fonderna har det utbrutit en förvirrad diskussion om fonderna ska vara aktiva ägare eller passiva ägare med utgångspunkt om det ska finnas en enda stor eller fortsatt dagens fyra. Antalet fonder har emellertid inget med aktiviteten att göra.
En övergång till en enda fond skulle innebära en enda fond, med en enda strategi för investeringar och placeringar. Det innebär också att det inte finns något motsvarande att jämföras med. Varje misslyckande eller dålig utveckling kan då enkelt förklaras med att det är så det blir när man förvaltar mycket kapital. Det innebär också att en gigantisk stor del av svenskt kapital kommer att placeras enligt samma synsätt. Det är inte bra, även om förvaltningskostnaderna blir mindre. Tillväxten och utvecklingen blir nämligen väsentligt mycket sämre med ett monoistiskt tänkande. För den som vill studera vetenskap och inte bara erfarenheter ur verkligheten finns en mångfald av litteratur.
Men flera fonder innebär däremot inte nödvändigtvis ett aktivt ägande i bemärkelsen att fonderna går in i företagens ledning och skötsel med krav på hur till exempel bonussystem ska utformas eller investeringar förläggas. En aktiv placeringspolitik behöver inte vara överaktiv och heller inte leda till att man går in som aktiv ägare. Det bör inte stora statliga fonder göra i ett fritt näringsliv.