EU har världens mest ambitiösa klimatpolitik och vi i Sverige är pådrivande för att minska utsläppen i EU. Enigheten om att utsläppen måste minska är bred, i Sverige och i Europaparlamentet. Men om vi ska klara våra högt ställda ambitioner är det avgörande att klimatpolitiken är målinriktad och effektiv.
När klimatfrågan är så allvarlig och tiden så knapp har vi varken tid eller råd med en klimatpolitik som gör det svårare och dyrare än nödvändigt att minska utsläppen. Om vi ska lyckas måste vi behandla klimatpolitiken med samma seriositet som vi behandlar frågor om svensk ekonomi. Bara så kan vi forma en energi- och klimatpolitik som resten av världen och de stora utsläppsländerna kan ta efter.
Det är här den stora vattendelaren går i svensk miljö- och klimatpolitik. Det var inte minst tydligt i förra veckans omröstning i Europaparlamentet om energieffektivitet och förnybar energi. De svenska socialdemokraterna och miljöpartisterna var pådrivande för centralisering och klåfingrig detaljreglering av energimarknaderna. Det är förvånande att de grundbultar som byggt Sveriges energi- och klimatarbete starkt, det vill säga marknadsreformer, målstyrning och incitament, är som bortblåsta när de rödgröna röstar.
EU har högt ställda mål för den inre marknaden och för utsläppen. Det är bra. Energieffektivisering och förnybara energikällor är två medel för att detta ska bli verklighet. Men det är just medel för att minska utsläppen, inte mål i sig.
Konjunkturinstitutet har varit tydligt med att en klimatpolitik, som i stället för att fokusera på minskade utsläpp, sätter mål för vilka medel vi ska använda för att minska dem blir onödigt dyr och gör det svårare att nå våra högt ställda ambitioner.
Men på punkt efter punkt röstade de rödgröna för ökad centralisering och att EU ska lägga sig i exakt hur utsläppen ska minska i medlemsländerna, ända ner på kommunnivå. De krävde bland annat lagbundna nationella energieffektiviseringsmål, som om de blev verklighet skulle undergräva en fungerande marknad med långsiktiga investeringar. Vi arbetade i stället för att sätta ett gemensamt EU-mål för medlemsstaterna att styra mot genom att genomföra de åtgärder som är mest kostnadseffektiva för varje enskilt land.
De krävde därtill att Bryssel ska lägga sig i renoveringstakten av offentliga byggnader ända ner på svensk kommunnivå. Om de hade fått stöd för sitt krav hade det lagt en oproportionerlig börda på svenska kommuner och landsting att renovera sitt fastighetsbestånd helt utan hänsyn till om detta vore ett kostnadseffektivt sätt att minska utsläppen.
En majoritet av parlamentet valde dessbättre att i stället stödja vår linje. Vi vann den här gången, men om de rödgröna fortsätter att föra fram dessa krav riskerar de att förr eller senare bli verklighet. Den här typen av klåfingrig detaljreglering gör det inte bara svårare och dyrare att minska utsläppen och klara våra högt ställda klimatambitioner. Det riskerar också att undergräva förtroendet för Europasamarbetet helt i onödan.
När vi nu ska förhandla vidare med Europas regeringar kommer vi stå för den öppenhet och dynamik som gör det lättast att nå målen och helst komma ännu längre.