Den globala ekonomin innebär inte bara en [BILD1]snabb tillväxt som förändrar ekonomiska villkor och relationer. Den förändrar också länders och regioners ekonomiska intressen samtidigt som den säkerhetspolitiska balansen förändras. Kina har under en lång följd av år utvecklat sin så kallade folkarmé med strävan att inte bara vara en dominerande regional stormakt utan en global. Kinas militära rustning har globalt perspektiv och en global betydelse, något som Economist resonerar om här. För Kinas del handlar det inte främst om en rustning för att vara ett militärt hot, förutom självfallet mot Taiwan, utan för att kunna stärka sin roll i olika delar av världen. En följd av detta är också att man får en militär förmåga att påverka i olika delar av världen. Och den påverkan man kommer att stå för kommer inte att handla om frihet och demokrati utan om en diktaturs maktambitioner.
Den kinesiska upprustningen sker till stor del genom vapenköp och samarbete med Ryssland som nu utvecklar sin vapenindustri med en snabbt växande export. Det bidrar till den ryska upprustningen, som även den har som ett tydligt mål att stärka Rysslands roll som maktfaktor i sin del av världen. Och Ryssland anser sig ha intressen att bevaka i Europa, det må vara Centraleuropa, länder som tidigare varit delar av Sovjetunionen, Kaukasien. Och Östersjön.
Och en växande upprustning buren av nya strategiska intressen med global räckvidd innebär en utmaning för europeisk säkerhet och för europeisk förmåga att kunna agera. Det gäller att kunna bidra till fredsbevarande eller fredsframtvingande operationer när ingen annan vill göra det, eller när någon annan vill göra det på sina villkor och inte på världssamfundets. Och det innebär att kunna värna europeiska eller nationella intressen där de hotas.
Historien upprepar sig inte men det innebär inte att den står still. Det är där svensk försvarspolitik måste ta sin utgångspunkt. Vi måste på en gång kunna upprätthålla förmåga att värna svenskt territorium och svenska intressen samtidigt som vi har råd att delta i internationella operationer med de förband som vi har. Och vi har allt intresse i världen av att Europa kan ta ett större säkerhetspolitiskt ansvar än i dag. Inte som en försvarsallians utan som en aktör i världen. Annars kommer andra krafter att dominera på den internationella scenen.
Vill vi stå mitt i den europeiska politikens kärna ska vi inte leda nedrustningen av militär förmåga utan bidra till att EU kan leva upp till de gemensamma mål vi har satt om militär förmåga.
Och det skadar inte med en blick på vad som sker i världen. Iran, Irak, Mellersta Östern, Kaukasien, Kongo, Liberia, Sudan och Darfur, Somalia, Afghanistan Libanon, Kosovo. Och Ryssland, Kina, Indien och en ny värld där fundamentalistisk terrorism är ett sökerhetshot i sig själv mot oberoende av geografins gränser eller avstånd. Därför har Sverige i dag fler i skarpa militära insatser samtidigt som det är uppenbart att det vi klarar av och det Europa klarar av är för lite sett mot det ansvar och det behov vi har. Så mycket fredligare är världen inte jämfört med under det kalla kriget. Men mycket mer komplicerad.