Alltså: Vänsterpartiets riksdagsgrupp har i en samordnad och gemensam aktion skrivit brev och gett sitt stöd till palestinier som fängslats för mord och terrorbrott. Det ligger i linje med hur partiet en gång gratulerade de kommunistiska diktaturerna på deras högtidsdagar. Om Magdalena Andersson inte kan sätta en gräns för regeringssamarbete vid ett sådant agerande innebär det att hon inte heller sätter en tydlig gräns när det gäller försvaret av våra mest grundläggande demokratiska värden.
Det ska ses mot bakgrund av hennes intensiva försvar av riksdagsledamoten Jamal El-Haj efter avslöjandena om hans samröre med företrädare för Hamas, efter Hamas massaker den 7 oktober 2023. Det ska också ses mot att hon hösten 2021 var beredd att sälja ut delar av svensk utrikespolitik för att säkra stöd från en tidigare vänsterpartistisk politisk vilde i riksdagen.
Det är dessutom värt att notera att Vänsterpartiet inte har skickat brev till de frihetskämpar som fängslats och torterats därför att de kämpat för demokrati och frihet i Iran eller i andra av Mellanösterns diktaturer. I stället har partiet valt att rikta sitt stöd till personer som dömts för mord och terrorbrott i en demokratisk rättsstat. Det är en del av det återkommande mönster av antisemitism som gång på gång kommit till uttryck inom Vänsterpartiet. Magdalena Anderssons tystnad riskerar till slut att uppfattas som ett tyst accepterande av detta.
Kan man inte dra en tydlig gräns mot demokratins fiender och kan man inte värna rättsstatens integritet, då förmår man inte heller försvara våra mest grundläggande värden. I stället bidrar man till att sudda ut den avgörande skillnaden mellan totalitära krafters våld och demokratins försvar av frihet och rättsstat. Anderssons tystnad gör Vänsterpartiets extremism till ett socialdemokratiskt problem,