I det Europa där vi ser en mångfald av olika extremistiska skeenden, finns en stad som tyvärr blivit känd över hela världen för att den blivit otrygg för judar. Detta faktum spelar en anmärkningsvärd liten roll i den debatt om extremism och populism som förs i Sverige, trots att det handlar om Sveriges tredje största stad.
Liberala ledarskribenter som menar att fascism och nazism står för dörren i Sverige om inte socialdemokraterna regerar landet – en föreställning som inte bara är en förolämpning mot det svenska folket utan också suddar ut betydelsen av fascism och nazism – skriver hellre om främlingsfientlighet och om hur rättsstaten undermineras i Ungern och Polen – aldrig eller mycket sällan om antiziganismen, den homofobiska politiken och undermineringen av rättsstaten i det socialdemokratiskt och liberalt styrda Rumänien – än om de problem som finns rakt framför ögonen på dem i Sverige.
Spekulationer om hur Sveriges riksdag skulle bli till en maktfaktor för en stegvis utveckling mot fascism är hjärnspöken och bygger på tron att det liberala parti som stått upp för frihetens värden mer än andra, skulle ge efter för en motsats till sin politik. Det är ett skrivande som mer syftar till att övertyga den enskilde ledarskribenten själv om den ärorika kampen man för, än att hävda liberala värden i verkligheten.
För att kampen mot väderkvarnar ska vara trovärdig för det egna jaget, krävs att de problem som inte passar in i mönstret negligeras. Det är därför socialdemokratiska regeringars agerande i Slovakien, Slovenien, Malta och Rumänien inte passar in som bekräftelse av den lätt skruvade uppfattningen att socialdemokrater är liberalismens främsta värn. Och det är därför antisemitismen i Sveriges tredje största stad inte hamnar i det fokus som den rimligen borde.
Det går nämligen inte att diskutera antisemitismen och judars otrygghet i Malmö, utan att sätta det i relation till hur socialdemokraterna i Malmö under flera år har hanterat antisemitism inom de egna leden. Hanteringen har framförallt bestått i att man inte hanterat den. Man har förtigit den, låtsats som att den inte finns där eller som att man inte känner till den.
Den växande antisemitismen i Malmö, och den finns tyvärr även i andra delar av vårt land, beror inte på socialdemokraterna utan på andra faktorer, framförallt en invandring från delar av världen där antisemitism och hat mot Israel är en hållning som förenar totalitära regimer och islamistisk extremism. Och socialdemokraterna är inte ett parti som kan misstänkliggöras för antisemitism.
Men den socialdemokratiska passiviteten i staden och inom de egna leden har likväl inneburit en signal om acceptans. SSU i Skåne och i Malmö har i praktiken varit dominerade av antisemitiska grupper, som förenat hatet mot Israel med homofobi och våldsam intern agitation.
Politiska ledare i socialdemokraternas Malmö har legitimerat antisemitismen genom att uttala den gamla föreställningen om att det är judarnas fel. När antisionistiska hatsånger har sjungits har man bett den judiska gruppen om ursäkt om den känt sig kränkt som om problemet ligger hos dem, inte för att det är oacceptabelt. Krav på åtgärder för att skydda den judiska församlingen och stå upp mot antisemitismen har man duckat för.
Det måste vara ett problem för Dagens Nyheters och Sydsvenska Dagbladets ledarsidor att den oförmåga och ovilja att ta strid med antisemitismen som socialdemokraterna uppvisat, ända upp till Stefan Löfvens valhänta avståndstaganden, inte stämmer med det mönster i vilket man investerat politisk prestige.
Dagens Nyheters politiske redaktör Per Svensson har fenomenet framför sina egna ögon i Malmö. Jag har inte kunnat se att han har ägnat detta unika faktum, att det finns antisemitism inom det styrande partiet i Sveriges tredje största stad och att ledningen låter det fortgå, någon större litterär ansträngning. Han har däremot ägnat stora litterära ansträngningar till att framställa bilden av ett Sverige som rämnar om oppositionen får styra. Peter Wolodarski som skriver många viktiga krönikor, har såvitt jag kunnat se inte ägnat någon krönika åt detta allvarliga fenomen som sticker ut i det Europa vi lever i. Malmö är på denna punkt känt över hela Europa.
Man behöver inte gå till Ungern, Polen, Rumänien, Frankrike eller till Labour i Storbritannien för att se allvarliga varningstecken. Den otrygghet judar känner i Malmö är en skam för Sverige. Det som gör det än allvarligare är att man inte kan befria sig från tanken att passiviteten, och de egna uttalandena, ytterst handlar om att undvika en konflikt med en viktig väljargrupp.
Sydsvenskan vars reportrar och ledarskribenter tävlar om att framställa Sverige som på randen till extremism om en alliansregering skulle få passivt stöd från SD, har inte varit de som satt fingret på detta faktiskt existerande problem i den egna staden.
Det är allvarligt. Politisk färgblindhet stärker inte förmågan att värna den liberala demokratins värden och institutioner. Den försvagar den. Och uppenbart är att socialdemokraterna är inte det värn mot extremism som varje alliansparti är.