Så sorgligt och så tråkigt. Beskedet om att Johnny Munkhammar gått bort är sorgligt och det är hans familj och nära som vi allra mest tänker på. Johnny var outtröttlig när han var frisk men han gav outtröttligheten ett personligt ansikte under sin sjukdom ända in mot slutet.
Han skrev om allt och han gjorde det mycket, inte för att manifestera utan för att driva och påverka och för att han hade mycket tankar om allt. Som det kom till i barnboken han skrev, som han nyligen lämnade som en present, som kanske var ett av många sätt att låta pappa leva. I rapporten till American Enterprise Institut om stimulanspolitikens negativa konsekvenser. Som i alla andra böcker han hann med. Och som han nu höll på med när han drev in synpunkter på den inre marknaden fortsatta utveckling. Som han höll på för det allmännas bästa. Av ett outtröttligt intresse för klarhet och rätt.
En lugn och allvarlig person som hade mycket att säga och som fick mycket klokt sagt men som hade ännu mycket mer klokt att säga. Inte i konflikt med andra utan i vilja efter klarhet och rätt. Hans familj har mist en pappa och make, hans vänner en vän och den svenska samhällsdebatten en av de klokaste och energiska rösterna för ett fritt samhälle. Så sorgligt och tråkigt.