Decemberöverenskommelsen och dess fortsättning januariöverenskommelsen har skadat Sverige svårt. Den har underminerat det kitt av samförstånd och gemenskap som är demokratins viktigaste styrka. Det är den styrkan som är vårt främsta försvar mot dem som hotar vår demokrati. Samtidigt har den lett till en politikens stillastående som fördjupar problem och försummar Sverige.
Problemen är två. I den ena delen syftar januariöverenskommelsen liksom dess föregångare till att motverka demokratins genomslag. Därför har de båda byggt på att politiska partier överlämnat ett politiskt mandat till en regering som i politikens sakfrågor saknar stöd i riksdagen. Därmed motverkar man den majoritet som finns i en lång rad olika frågor som skatter, försvar, kamp mot kriminalitet, välfärd och valfrihet samtidigt som man inte kan föra den politik som är regeringens.
Det är därför som väldigt lite bra och även väldigt lite dåliga beslut har fattats. Det befängda förslaget om att förbjuda vinst i vissa företag har inte blivit av, vilket räddat stora delar av svensk sjukvård, äldreomsorg, skolor och förskolor. Men några reformer som för Sverige framåt har heller inte genomförts. Arbetsmarknaden leder till arbetslöshet. Bostadsmarknaden bygger bostadsbrist istället för bostäder.
Men värre än så är att de nödvändiga besluten inte har fattats. Kampen mot brottsligheten. Straff och konsekvenser för terrorister, grovt kriminella och gängledare. Försvaret som lever i fortsatt osäkerhet. Kunskapsutvisningar fortsätter samtidigt som invandringen är fortsatt okontrollerad. Samordningsnummer som missbrukas och där hälften av dem som fått det inte har en kontrollerad identitet. Europa. Nato. Stopp för avveckling av kärnkraften, en avveckling som leder till stora och omfattande ökade fossila utsläpp.
Det har i en annan del lett till att Sverige tillhör dem som har den högsta arbetslösheten i EU, trots löften om att vi skulle ha den lägsta. Canceroperationer runt om i landet har växande köer med några undantag för borgerligt styrda regioner. Skolans resultat leder till att allt fler inte får gymnasiekompetens. Den lägsta ekonomiska tillväxten i EU. Bombdåd och avrättningar på öppen gata som gör Sverige unikt. En välfärd i förfall som en konsekvens av en frånvarande integrationspolitik, fungerande arbetsmarknad och fungerande bostadsmarknad tillsammans med en okontrollerad invandring. En antisemitism som accepteras därför att man inte vågar ta strid mot dess krafter.
Allt detta underminerar människors förtroende för politiken. Misslyckandena är så monumentala att det inte finns någon förmåga att försvara den förda politiken. Det tvingar överenskommelsens partier att istället hävda att Sverige hade gått fascismens eller rent av nazismens väg om oppositionen fick råda. Det är en politikens förfall när landets regering förklarar dess folk för oansvarigt. När statsministern på fullt allvar hävdar att Sverige står på randen till demokratins sammanbrott. Och än värre, det suddar ut allt vad fascism och nazism är om man använder orden som tillmälen i ett desperat försök att försvara ett politiskt och personligt misslyckande i regeringsmakten. Det gynnar de små grupper som är nazister och fascister, samtidigt som vår värnkraft mot all form av extremism försvinner om dessa ord förlorar sin betydelse.
De som försvarar detta misslyckande tar ett stort ansvar när det gäller det svenska samhällets utveckling, vårt gemensamma försvar för demokratin och vår förmåga att stå emot extremism. Eller i grunden, de tar inte något ansvar. De flyr det.