Januariöverenskommelsen finns inte i Europa och i EU. Hur svårt det än kan vara för svenska politiska kommentatorer att tro så finns inte någon annanstans denna udda företeelse att liberala partier överlåter makt till socialister för att inte själva behöva ta ansvar för att motverka populism. I den naiva tron att svenska socialdemokrater är ett bålverk mot populism och extremism. Man behöver inte åka längre i Europa än till Malmö för att se hur fel det är. Där har socialdemokrater tillåtit Sveriges tredje största stad att bli känd över hela Europa för antisemitism och judars otrygghet. I Europa är Malmös eftergivenhet till extremismen ett känt problem. Januari är inget politiskt begrepp någon annanstans än i Sverige.
Det innebär en för europeisk politik avgörande och substantiell sak, långt borta från den mediala spekulationen om den stora gröna trenden. Den inriktning i Europaparlamentet som har inneburit stöd för marknadsekonomi, att EU ska vara en ledande partner för fri handel, fördjupa den inre marknaden och föra en tydlig politik mot Ryssland och Kina, är i stort sett detsamma efter valet som före. Den sammantagna tyngden av de partier som finns i EPP och det som blir nya Alde är i stort sett detsamma som förre valet. Ett tyngre Alde men ett fortsatt störst EPP. Den europeiska partipolitikens gränser följer nämligen inte alltid politikens innehåll utan den gamla indelningen av politiska stammar som vi lever med.
Sett ur mitt svenska perspektiv blir detta ett politiskt centrum för Europaparlamentet som balanseras lite mer liberalt och modernt. Tungt i fördjupningen av den inre marknaden och konkurrenspolitiken, stabilt i försvaret av grundläggande värden och rättsstatens betydelse, fortsatt starkt i synen på diktaturernas hot mot frihetens värden. Spänningen i frågor som rör migration kommer sannolikt bli mindre än det har varit mellan partierna i dessa två grupper samtidigt som viljan att göra Europa starkt i världen på basen av marknadsekonomi, fri handel och ett starkt stöd för demokratins värden förblir stark.
Den gröna vågen som det svenska mediesamhället gjorde en stor sak av ägde huvudsakligen rum i Tyskland och till stor del på grund av den sittande regeringskoalitionens problem. I Sverige tog den gröna vågen sitt uttryck i att den flöt tillbaka med en halvering av MP. Den stora förändringen i den politiska kartan är socialdemokraternas stora tillbakagång.
För oss moderater är de partier som är oss politiskt närstående nu samlade i de två grupperingarna EPP och nya Alde som tillsammans är lika starka som innan. Nästan 300 ledamöter. Det måste bli utgångspunkten för hur de stora frågor som nu måste sättas på plats ska hanteras.
En kommissionsordförande i form av franske Michel Barnier som förhandlat Brexit med stor respekt bland alla, en ordförande för Europeiska rådet i form av Hollands premiärminister Mark Rutte. En utrikeskommissionär i form av danska Margrethe Vestager. För de gröna, som i Europa är mer liberala än de svenska, är det en intressantare struktur än gårdagens socialdemokratiska instängdhet.
Det är en politik som fungerar hela året om och inte bara i januari, som i resten av Europa bara är årets första månad. Den makt som alliansen i Sverige har låtit gå förlorad kan nu, med en väsentligt svagare socialdemokrati utövas i Europa. Det kan ge reformer och utveckling till extremisternas förargelse men till glädje för Europas folk.