Min enkla poäng att det bara är genom vårt bidrag till global utveckling och nya teknologier som de fossila bränslena kan ersättas av andra energikällor, går han däremot inte in på, utan återfaller till att sätta nationell symbolpolitik före det globala perspektiv som klimatfrågan kräver.
Hur han får det till att jag är teknikpessimist är fantasieggande.
Det gör dock att jag blir tveksam till hans erbjudande att gå med i Miljöpartiet. Även om det otvivelaktigt skulle kunna leda till en utveckling av Miljöpartiets klimatpolitik från de statiska, nationella och kortsiktiga perspektiven till de dynamiska, globala och långsiktiga.
Men jag tackar för erbjudandet som jag dock tolkar som en djupare insikt om behovet av utveckling.
För det första kräver en framgångsrik klimatpolitik de långsiktiga och breda perspektiven, inte symbolpolitik i form av skatt på flygbiljetter och subvention av elcyklar, vars effekter för svensk del är marginella och i ett globalt perspektiv utan någon betydelse. Så stor är nämligen tillväxten av CO2-utsläpp i världen.
Det är dags att släppa den nationella sargen, komma in i matchen och inse följande: det är bara genom att Sverige påverkar utvecklingen i andra länder som vi kan bidra till minskade utsläpp. Allt annat blir nationellt poserande.
För det andra är det bara genom att vi i detta globala perspektiv visar att minskade utsläpp kan förenas med ekonomisk tillväxt som världen kommer att följa oss. Handel, flyg och ekonomisk utveckling världen över är dessutom en förutsättning för den teknisk utveckling vi behöver.
Miljöpartiets vilja att stoppa flyg innebär inte bara ett stopp för utvecklingen av flyg i det land som ställer högst krav utan är också ett uttryck för en filosofi att vi löser globala klimatproblem genom att stoppa världen i Sverige. Det är teknikpessimism.
Det vi behöver är omfattande investeringar i forskning, men inte så styrd som Dalunde vill ha den, där politiker ger svaren för vad forskningen ska uppnå. Tala om teknikpessimism. Den fria forskningen är en förutsättning för teknologisk utveckling på en långt bredare front som krävs för en förnyelse av våra samhällen. Artificiell intelligens, den nya generationens mobiltelefoni, nya material, motorer och industriella processer kräver en fri forskning, inte en forskning inskränkt till Miljöpartiets politiska agenda.
För att Sverige och Europa ska kunna hävda sig när det gäller utvecklingen av elbilar, flyg och avancerade trafiksystem krävs det att vi har en konkurrenskraftig och innovativ flygindustri, liksom bilindustri.
Om man slår ut europeisk industri genom att sätta Miljöpartiets överbudmål slår vi ut egen industri som är den mest klimatanpassade och till slut återstår den kinesiska och amerikanska industrin där miljökraven är och kommer att vara lägre. Så slår man ut europeiskt ledarskap och teknisk utveckling. Tala om teknikpessimism.
Dalundes perspektiv är nationellt och därmed otillräckligt; en tävlan nationella politiker emellan om att övertrumfa varandra vad gäller målen, i stället för att ekonomier världen över tävlar om att utveckla både ny teknik och ökat välstånd.
Sverige har minskat utsläppen med närmare 30% sedan 1990, vilket i dag gör oss till ledande i världen. Tack vare att vi inte valde den väg som Miljöpartiet och Socialdemokraterna då ville, med avvecklad kärnkraft och en omfattande utveckling av naturgas. Hade vi gjort det hade den utveckling av förnybar energi vi sett i Sverige inte varit möjlig. Tala om teknikpessimism.
Så efter moget övervägande avböjer jag erbjudandet om medlemskap i Miljöpartiet. Men det hade som sagt nog inte skadat Miljöpartiet. Mer tilltro till teknisk utveckling och marknader och mindre planekonomiskt tänkande är vad klimatet behöver.