Sveriges Radio har bett om ursäkt för att frågan ställdes. Det är bra. Man gör det med hänvisning till allt som ”det judiska samhället” har drabbats av i form av terror och hot. Men det är judar i våra samhällen som drabbas, inte en avskild kategori i ett eget samhälle.
Det är just denna kategorisering som leder till j-frågorna. Är inte judar lite annorlunda? Varför är de inte som vi? Det är väl deras eget fel att antisemitismen finns? Det finns väl skäl till att det alltid är judar som drabbas? Är han inte jude? Är du också jude? Visst är judarna annorlunda! Visst styr de media.
Det är ett ständigt vi och dom.
Att frågan ställdes i den svenska public serviceradion är en skam för oss alla. Det var inte i en sändning från en nationalistisk grupp utan i det som är Sveriges radio. Malmö kommun har blivit internationellt känd för antisemitism och samma funderingar om judarnas ansvar. Nu hände det i en central institution som Sveriges Radio. Det klingar värre i världen än kommunal ansvarslöshet.
SR har bett om ursäkt för att frågan ställdes men inte hanterat det mycket svårare problemet varför den finns närvarande som en fundering kring problemen i Mellersta Östern och i våra egna samhällen.
Det är det stora problemet, liksom i andra delar av vårt samhälle där man ständigt har j-frågorna i bakhuvudet som en trojan i ett dataprogram.
Ofta har jag förvånats över intensiteten när det är demokratin Israel som ständigt skuldbeläggs i de olika konflikterna i Mellersta Östern. Inte de länder som vill eliminera Israel, inte de som odlar antisemitismen och inte de rörelser och regimer som hyllar extremistiska ideal och sharia-lagstiftning.
Jag är kritisk till den israeliska regeringens bosättningspolitik liksom till den hållning som framförallt präglar Avigdor Liebermans parti till olika grupper i det israeliska samhället. Men den politiska frågan knyter jag inte till judisk identitet av det enkla skälet att det saknas ett samband precis av samma skäl som Åsa Linderborgs hyllningar av Stalin, Jimmy Åkessons syn på människor från andra länder och Mikael Wiehes stolthet över att få Leninpriset inte har något med svenskhet eller svenskar att göra, bara med dem själva.
Snarare är jag imponerad över hur stabilt den israeliska rättsstaten är trots de militära angrepp landet ständigt utsätts för. Det är ett öppet samhälle med tolerans som en grundläggande bas, även om den inte delas av alla.
Efter attentaten i Köpenhamn har vi i vårt land sett en omfattande skuldbeläggning, växande krav på ökad kontroll, en del rimlig och andra mindre rimliga. Stockholm liksom Köpenhamn har liksom Paris och Bryssel blivit städer med tungt beväpnade poliser eller militärer på patrull. Israel lever under ett ständigt krig från terror, raketbeskjutning, hotas av Hizbollahs hat och Hamas krigföring och lever med grannländer som gång på gång har lett militära angrepp på landet och som hotar göra det igen.
Israels förmåga att stå fast som en demokrati, ett öppet samhälle och rättsstat beror inte på judarna det heller utan på att det finns ett tillräckligt starkt demokratiskt fundament i landet med en grundläggande respekt för mänskliga fri- och rättigheter, något som saknas i grannländerna eller på Västbanken eller i Gaza. Israel är en västerländsk demokrati som lever under ett ständigt hot vad gäller dess existens och dess folk.
Det är sällan detta läggs till grund för bedömningen av den debatt som förs i Israel, samtidigt som vi är väl medvetna hur snabbt den europeiska och svenska debatten förändrats efter de terrordåd som varit i vår närhet.
Det är som om Israel ska räkna med att hotas och hatas, med terrorism och krig, utan att skulden läggs på dem som hotar och hatar, som genomför terrorns då och som planerar för krig. Det är som att det är judarnas fel och det därför är naturligt att fördöma Israel för dess existens, för dess försvar, och för en ockupation som kräver en fred för att avslutas, även när andra hotar med att fortsätta kriget och terrorn.
Så sent som 1967 och 1973 löpte Israel risken att utraderas som nation. Det krävs ingen större tankemöda vare sig för biskopar i Svenska Kyrkan, vänsteraktivister eller journalister att tänka sig vad ett Hamas utan militärt motstånd skulle göra med sina vapen eller vad Isis skulle göra med människorna r nedanför Golanhöjderna om de kunde bryta igenom med vapenmakt.
I en region där det finns en enda demokrati, ett enda öppet och tolerant samhälle där rättsstat och mänskliga fri- och rättigheter är grundläggande är det ständigt denna hotade demokrati som klandras och fördöms med en intensitet som vi inte ser förekomma i andra konflikter och i en proportion som tycks bortse från världens långt mer omfattande och brutala konflikter.
När Hamasstyret i Gaza beskjuter Israel med raketer i syfte att döda civila blir det en nyhet först när Israel fördöms för sina motattacker. I iranska diktaturen finns vare sig fri press eller fria val. Homosexuella hängs för att de är homosexuella. Kvinnor stenas för att de våldtagits. I Syrien pågår massmördande. I Egypten ett nytt förtryck. I Saudiarabien medeltida diktatur. Men det är Israel med samma rätt för kvinnor som för män, rättsstat, gayrörelse, rösträtt för araber och druser samt en mediefrihet som får skulden till konflikterna.
Den terror som vi sett i Paris, Köpenhamn och nu skyddar oss emot i Sverige är vardag för israeler, i en skala som är långt mycket mer omfattande och existensiell. I norr som sagt Isis grupperingar längs Golanhöjderna, i Libanon Hizbollah, i Sinaiöknen Isis och andra jihadistgrupper och i Gaza en sharia-regim som hyllas och stöttas av svenska aktivister samtidigt som svenska biskopar utbyter artigheter med dess ledning. Det är ständigt judarnas fel.
Hamas, Hizbollahs och den iranska regimens brutaliteter med krav på sharia-lagstiftning långt före Isis möts av reaktioner långt mindre än ett israeliskt militärt svar mot en långvarig raketbeskjutning mot civila samhällen i södra Israel.
Putins krig mot Ukraina har inte utlöst något biskopsbrev eller studieresa. Den extrema våldsanvändning som Putin använt i Tjetjenien har vare sig fått ett ”ship” eller någon reaktion bland den svenska vänstern.
Assad och Gaddafi var aldrig som de brutala folkförtryckare de var något större problem att reagera mot, snarare ideologiska förebilder av samma perversa slag som nu gör att Stalin och Lenin får sina hyllningar. Att Israel inte vill låta sig utplånas, invaderas och terroriseras blir till dess eget fel, ett fel som läggs judar till last.
Det är Israel, israelerna, och som det heter judarna, som långt utöver den kritik som varje regering bör möta, som skuldbeläggs som nation. De vaktar sina skolor och de värnar sitt land precis som vi nu gör men mot hot med en långt större militär omfattning.
När de svarar mot hoten med de militära medel som krävs för att stoppa terrorgrupper präglade av ett förakt för människovärdet klandras de konsekvenser vapeninsatser leder till. Ändå är deras militära insatser av samma slag som de militära insatser världen nu kräver mot Isis. Skälet till att det alltid är Israel beror någonstans på j-frågorna. Är det inte egentligen deras eget fel?
När en judisk affär i Paris angreps blev det till ett problem för Frankrikes muslimer, inte dess judar.
Vare sig muslimer, kristna eller judar får lika lite, som de svenskar, danskar och fransmän, israeler eller palestinier vi är en frihet från terror och hat om vi accepterar en kollektiv skuldbörda hos dem som hatas som friar förövarna från det förakt de bär på och de mord de utför. Går det att förklara intensiteten och den omfattande kritiken mot den enda demokratin i regionen, ständigt hotad till sin överlevnad, ständig utsatt för den terror vi nu rustar oss för att möta här utan att tänka sig att j-frågorna ligger och maler i bakgrunden?
J-frågorna leder till en kollektiv dumhet som måste bekämpas av oss alla i ett öppet samtal.
På det viset fick vi ett nyttigt uppvaknande en eftermiddag när det visade sig att var närvarande och levde mitt inne i en av våra mest viktiga medieredaktioner när de många konflikterna i Mellersta Östern och hoten mot vårt eget samhälle diskuterades.