De flesta frågor av politisk natur förbleknar i jämförelse med vad som nu sker i Iran och kring Persiska viken. Den europeiska skuldkrisen eller diskussioner om regleringen av finansmarknader har en magnitud som är långt mindre än vad en avstängning av Hormozsundet skulle innebära. Frågan om EU ska arbeta med en rättslig process mot den ungerska regeringens övertramp eller genom att döma med en majoritet i Europaparlamentet är på samma sätt en fråga av en annan storleksordning än de risker för nya former av krig som vi i dag kan se i Mellersta Östern. Men mer än något annat visar detta skeende att detta är en tid då Europa behöver styrka och förmåga att agera.
Ett Iran med kärnvapen skulle förändra maktbalansen i Persiska viken och i Mellersta Östern på ett i dag oöverblickbart sätt. Regionalt skulle Iran med sina konventionella förband som bas för militär aggression ha ett övertag gentemot varje annan regim i regionen. Det skulle framtvinga en upprustning bland regionens övriga stormakter med ett i praktiken nytt kallt krig som följd i denna del av världen. Och denna del av världen är i sin tur av central säkerhetspolitisk betydelse för den globala utvecklingen.
De hot som Iran nu utvecklar om att stänga av Hormozsundet är en föraning som även om det just nu inte är sannolikt ändå påminner om de strategiska möjligheter den iranska regimen anser sig ha mot regionen och mot omvärlden. Beslutet att stänga av Storbritannien och Frankrike från att importera olja kommer förmodligen mer leda till högre priser än att just dessa länder drabbas men även detta visar att Irans hot inte bara handlar om länder i dess närhet.
De Shahab 3 missiler som Iran har utvecklat har i dag en räckvidd som närmar sig 200 mil och når betydligt längre än de mål som finns i den närmaste regionen i form av Israel eller konkurrerande makter som Saudiarabien eller Turkiet.
Irans fortsatta kärnvapenutveckling beror i praktiken på Rysslands och Kinas ovilja att reagera mot regimen, på samma sätt som man låter Syriens Assad hållas. Och det är ingen tillfällighet att iranska stridsfartyg nu befinner sig i syriska hamnar för som det heter tidigare planerade övningar. Irans stöd till Syrien är tydligt och klart och beror inte på några andra intressen än gemensam fientlighet till Europa, USA och Israel och var och en som hävdar demokratins rätt.
Med hotet att utplåna Israel har den iranska ledningen också satt in sin kärnvapenutveckling i ett uttalat hot som på ett eller annat sätt måste mötas av det internationella samfundet eller som ytterst kommer att betraktas som en existensiell fråga av Israel med allt vad det kan medföra.
Tydliga sanktioner mot Iran. Ökat tryck på Ryssland och Kina. En målmedveten politik för att bringa Assadregimen i Syrien på fall skulle leda till en förlorad allierad för den iranska regimen och minskade förutsättningar att genom terror destabilisera. Och en containmentpolitik av Iran med syfte att utveckla en omvärld som gemensamt motsätter sig en ny kärnvapenmakt. Samtidigt en långsiktig politik för att stödja iransk opposition.
Den hotbild som Iran kan utveckla når långt in i Europa och kan initiera nya konflikter och motsättningar. Den tid då vad som hände i Persiska viken var ett bekymmer långt borta från oss finns inte längre. De konflikter som utvecklas där påverkar en hel värld. Hotet om att stänga av oljetransporterna är i den delen bara en föraning av vad som kan komma om omvärlden inte förmår sätta gränser.