Irans hot om att utveckla en väpnad konflikt är de facto ett sätt att använda sin militära styrka som ett medel för sina politiska mål. Det är dessutom en militär styrka som man har utvecklat under lång tid just för att kunna spela en större och mer aggressiv roll. Det förhållningssätt som regimen har till sina egna medborgare präglar också den syn man har på omvärlden. En fanatisk regim som i våldet ser en rättfärdig kamp mot all ondska.
Det är framförallt genom att Kina och Ryssland inte har velat utveckla sanktioner mot den iranska regimen som man har kunnat fortsätta utveckla kärnvapenteknologi. Det är den iranska tillgången till denna teknologi som nu ökar spänningen och konflikten kring Hormoz-sundet på ett sätt som mycket snabbt kan göra den globala ekonomins problem av i dag till relativt små jämfört med vad en okontrollerad kraftmätning i Persiska viken kan leda till.
Det som nu sker är inte nytt. Det har varit under framväxt under en lång tid. Men det som nu sker leder till att marginalerna för säkerhet och stabilitet har krympt mycket snabbt. Desto viktigare att Iran inte nu kan tillåtas diktera villkoren för närvaro och transporter i Persiska viken. Den iranska regimen kommer inte att stanna vid de krav som den ställer i dag. Och för varje ny nivå på kraven man ställer ökar risken för en större konflikt.