Iran och Hizbollah vill utplåna Israel – artikel i Kristianstadsbladet

Publicerad: 30. Augusti 2006 04:30

För någon vecka sedan gav Iran sitt svar till FN:s säkerhetsråd i frågan om det erbjudande landet har fått för att sluta med att anrika uran och utveckla egen kärnteknikkapacitet. Det blev ett nej men med förslag om fortsatta diskussioner, med allt vad det innebär av förlust av tid, krav på ytterligare eftergifter och fortsatt vägran från Iran. Världens stora nationer och FN har inte lyckats i förhandlingarna med Iran. Och nu fortsätter Iran, med sitt besked, att försöka vinna tid utan att leva upp till de krav som världen ställer.

Motsvarande problem som världen har med Iran när det gäller kärnenerifrågan har världen också med Irans agerande i Mellersta Östern och i Libanon. Trots det finns det en ovilja att se Irans agerande som avgörande för det som sker i Libanon och i Mellersta Östern samtidigt som man odlar en naiv tro på vad man kan uppnå med diplomatiska förhandlingar, trots åratal av misslyckanden. Det är ett förhållningssätt som bortser från de krav som freden ställer. Tyvärr verkar Sveriges utrikesminister Jan Eliasson (s) vara en exponent för en sådan uppfattning.

”Problemet för Libanonöverhuvudtaget är att Libanon varit skådeplatsen, arenan för maktspel, för Israel för Syrien för PLO, för Iran kanske.” Det är så Sveriges utrikesminister i tv beskrev situationen i Libanon samtidigt som världen står inför utmaningen att visa att den kan bidra till en suverän och stabil stat i Libanon. Det verkar som om han helt förtränger den viktigaste aktören i Libanon, som destabiliserat landet, vägrat erkänna den legitima regeringens makt och som medvetet utnyttjat sin militära makt för att förverkliga sitt hat mot staten Israels existens.

Hizbollah är formellt Irans ombud i Libanon och finansieras av Iran. Hizbollah har utvecklat en egen stat i staten med stora finansiella resurser och militärt stöd med allt från militära rådgivare till de modernaste missiler som kan användas för att nå Israels befolkningscentra. Det är Hizbollah som nu med iranska pengar finansierar uppbyggnaden av de bostadsområden man medvetet gjorde till militära mål när man gömde sina militära strukturer och utskjutningsramper där, i skydd av civila.

Det faktum att Sveriges utrikesminister sätter ett kanske för att Iran destabiliserar Libanon, men är desto mer säker på att Israel är ett uttryck för en politik som blundar för de mest totalitära och brutala krafterna samtidigt som kritiken riktas mot en demokrati som tvingas försvara sig mot militära aktioner och raketbeskjutning mot civilbefolkningen.

Genomgående för Eliassons syn på konflikten är att den var helt och hållet framkallad av Israel som valt bort en politisk lösning. Men hur ser den politiska lösning med Hizbollah ut som inte heller Libanons regering har klarat av att uppnå? Och hur ser den politiska lösning med Iran, som liksom Hizbollah vill utplåna Israel, ut med tanke på att världssamfundet inte har klarat av en politisk lösning med diktaturregimennär det gäller frågan om anrikning av uran och utvecklingen av kärnvapen?

Om politiska ledare ger bilden av att Iran och Hizbollah är förnuftsdrivna och normala organisationer som är beredda att kompromissa förvrider man hela bilden av situationen i Mellersta Östern. Det är som de som under 1930-talet envist hävdade att man borde resonera och kompromissa med Hitler och de som under 1950-talet hävdade att man skulle gå Stalin till mötes i sina krav på det fria Europa.

Om man har den inställningen till konflikten i Mellersta Östern förmår man inte agera mot de hot som riktas mot Israel. Därmed urholkar man den trovärdighet som är en förutsättning för att Sverige och Europa ska kunna ställa krav på Israel i fredsprocessen.

Vi borde ha lämnat den tid bakom oss då Sverige hävdade att mullorna i Iran byggde demokrati med pedantisk noggrannhet. Då var Jan Eliasson dåvarande statsministern Olof Palmes närmaste medarbetare. Nu är han utrikesminister. Om man inte låtsas om Iran i Libanon bidrar man till att hotet mot freden och mot Israel utvecklas och förstärks. Svensk utrikespolitik behöver större konsekvens än så.

Gunnar Hökmark (m)