Intellektuell ytlighet löser inte bostadsbristens problem

Det har plötsligt vuxit fram en självklar och förment intellektuell tro på att det är ränteavdragen som leder till att fastighetspriser ökar och att de därför måste avvecklas.

Det är en naiv och ytlig tro som är en lösning på något som inte är problemet. Det är en intellektuell populism som saknar en analys av det som nu sker på bostadsmarknaden. Ränteavdragen har funnits i decennier. De har inte införts nu, i inledningen av de snabbt växande tillgångsvärden, utan har varit en del av den svenska skattepolitiken under en lång tid. De motsvaras av en beskattning av räntor och de motsvaras av att man i alla beskattning kan dra av kostnader för intäkternas förvärvande.

Skälet till att vi har stigande bostadspriser är att vi har en misslyckad bostadsmarknad präglad av hyresregleringen, som leder till att allt för lite byggs och som leder till ständigt stigande andrahandshyror, eller svarta hyror, och som innebär att efterfrågan växer långt snabbare än utbudet. Till detta har en flyttskatt införts, vilket innebär att säljare förlorar på att sälja för att få en likvärdig bostad. Den inlåsningseffekten är betydande.

Till detta kommer att Riksbanken bedriver en räntepolitik som designat för att accelerera ökningen av tillgångsvärden, vilket vi sett mycket tydligt under det senaste året. När bostadsrätter har stigit med mellan 15 % och 20 % i år beror det självfallet inte på ränteavdrag som har funnits sedan decennier tillbaka.

De stigande värdena på bostäder beror på bostadsbrist och på att Riksbanken sitter fast i tankemodeller från 1970-talet då låga priser ansågs vara ett uttryck för låg efterfrågan, som kunde stimuleras genom ökade underskott och inflationsdrivande politik. I dag beror den låga inflationen på att den globala ekonomin har förändrat den ekonomiska politikens logik.

Ett ökat utbud, som vi ser i dag, leder inte till minskad efterfrågan men däremot till ett utbud som är större än efterfrågan, och ett utbud som pressar priser genom en omedelbart närvarande konkurrens, genom att nya produktionsresurser tillförs den globala ekonomin och därmed den svenska på grund av nya marknader, en allt större global arbetsmarknad och teknologiska innovationer som bärs fram av internetteknologins snabbhet.

Billigare surf, billigare datorer, billigare tjänster, lägre pris på olja och ökad produktivitet är inte ett hot mot den ekonomiska tillväxten. Tvärtom har Sverige de senaste 20 åren haft en hög reallöneutveckling och låg inflation samtidigt. Och om det svenska inflationsmålet hade varit 1 % istället för 2 %, som sattes när inflationen var väsentligt högre, hade allt nu varit frid och fröjd ur Riksbankens perspektiv.

Tanken på att möta den växande globala konkurrensen genom att stimulera prishöjningar och ett högre svenskt kostnadsläge istället för investeringar och konkurrenskraft är ogenomtänkt, milt talat. Tanken på att möta bostadsbristen genom att göra det dyrare att bo kommer vare sig leda till fler bostäder eller till lägre priser, bara till att man riskerar att utlösa den bubbla man skapar. Det gäller inte minst när räntorna någon gång framöver kommer att stiga.

Det är fullt rimligt att diskutera poängen med ränteavdrag, jag anser att den finns där och att den dessutom underlättar för dem med lägre inkomster och mindre tillgångar att komma in på fastighetsmarknaden, men det är en naiv och ytlig analys om man tror att man därmed löser problem som skapas av väsentligt större krafter, som växande bostadsbrist och minskande utbud i förhållande till efterfrågan och en räntepolitik som gör pengar billigare. Och en räntepolitik som gör räntepolitik billigare försöker lösa ett problem – för liten efterfrågan – som vi inte har.

De problem som vi har på bostadsmarknaden kunde man ha gjort något åt under gångna decennier. Det är rimligt att vi nu gör det under de kommande åren. Snabbt så vi får igång byggande som motsvarar efterfrågan.