Gadaffiregimen är besegrad. Det var en regim som höll Libyen i ett järngrepp under decennier. Den betraktades med gillande som progressiv av Europas vänstergrupper samtidigt som den mördade och fängslade det egna folket. När den arabiska våren kom till Libyen blev svaret obegränsad brutalitet och urskiljningslöst militärt våld. Militär övermakt mot motståndsrörelsens krav på frihet och militärt våld mot civila på gator och torg, i bostadsområden och på sjukhus.
Ryssland och Kina ville, liksom Vänsterpartiet, inte att det internationella samfundet skulle ingripa. Här i Sverige satte socialdemokraterna som villkor för ett svenskt deltagande i den internationella insatsen att svenska flygplan skulle spana men inte ingripa. Hade den linjen blivit det internationella samfundet haft en perfekt information över hur Gadaffi krossat motståndsrörelsen och mördat civila. Trots perfekta spaningsbilder över Gadaffis militära operationer hade han suttit kvar vid makten som under tidigare decennier. Det hade inte ens en bordningsstyrka kunnat ändra på, ens om den hade behövts.
När människor jublar i Tripolis och i hela Libyen beror det på att tillräckligt många ville stoppa en diktators mord på sitt folk. Det är viktigt att komma ihåg. Liksom man bör komma ihåg dem som hellre såg att Gadaffi satt kvar vid makten än att skydda dem han förtryckte.