Den sista april var sista dagen för EU´s medlemsstater att anmäla till EU-kommissionen om man avsåg att behålla restriktioner för den fria rörligheten på arbetsmarknaden för de nya medlemsstaterna. Som bekant har det tidigare bara varit Sverige ( mot den socialdemokratiska regeringens uttalade vilja som hotade med social turism ), Storbritannien och Irland som har tillämpat den fria rörligheten som är grunden för EU-samarbetet. De andra medlemsländerna har varit betydligt mer ljumma till det europeiska samarbetets öppenhet över gränserna, när det verkligen gällt något konkret. Nu kommer, som EU-kommissionen visar i denna rapport Spanien, Portugal, Grekland och Finland att öppna upp för ökad rörlighet, mycket på grund av de goda erfarenheter som rörligheten har gett för Sverige, Storbritannien och Irland. Till och med Frankrike kommer att gradvis lätta upp medan ett antal av de andra kärnländerna i det europeiska samarbetet väljer det långsamma spåret för europeisk integration.
Intressant nog var detta inget som någon av årets första majtalare talade om. Vare sig om hur väl den fria rörligheten har fungerat för Sverige eller hur viktigt det är att andra länder även de öppnar upp för fri rörlighet. Första maj i socialdemokratins Sverige är inte så mycket löntagarnas dag utan fackfunktionärernas dag. Och de är mer intresserade av hinder och svårigheter för den fria rörligheten. Så mycket för internationell solidaritet, internationalen och parollen alla ska med. I dag handlade det mer om solidaritet och egenintresse för dem som redan är med. Större än så är inte den socialdemokratiska visionen. Ju fler man håller ute, desto starkare är facket.