I morgon är grekiska banker stängda. Den europeiska centralbanken har satt ett tak för likviditetsstödet till den grekiska centralbanken och eftersom detta i praktiken redan är uppnått finns inte längre likviditet att betala ut kontanter till kunder. Grekland blir nu ett stängt land vad gäller ekonomisk aktivitet. Turister blir de första att drabbas av konsekvenserna av att kreditkort har en begränsad eller ingen användbarhet. Grekiska företag och kunder till grekiska företag drabbas omedelbart av ett land som nu definierat sig ut ur ett fungerande betalningssystem.
Alltför länge har den grekiska utvecklingen fångats med passande metaforer ur den grekiska dramatikens mångfald. Tragikomisk, tragedi eller komedi för att inte bara nöja sig med just drama. Mellan Skylla och Karybdis och under Akropolis ruiner. Men inget av det som nu händer har något samband med grekiskt drama, tvärtom handlar det om trivial inkompetens och kommunistisk dogmatik. Lång bortom det gamla Greklands vishet och klokskap.
En kommunistisk rörelse odlade kommunistisk retorik, propaganda och populism som i en tid av kris lockade allt för många, i förhoppningen att kanske kunde storstilade löften vara sanna, kunna hållas och vara relevanta. Men den grekiska vänsterns löften var inte mer sanna, hållbara eller relevanta än ett Nigeriabrev med löften om ett arv. Det var en populism som tog steget över till bedrägeri mot väljarna.
Löftet om att inga besparingar behövdes för att klara alltför stora utgifter, att lån inte skulle behöva betalas för att få nya lån togs emot väl av dem som var i kris men var likväl redan från början osanna. Därför att inget land kan leva över sina tillgångar så länge att man gör slut både på de pengar som andra lånat en och på möjligheterna att låna nya.
Under hela våren har Syrizas på en gång vänt om politiken mot ökade utgifter och höjda bidrag samtidigt som man lovat Greklands medborgare att nya lån var på väg. Och samtidigt som man lovade långivarna de reformer som man lovade väljarna att inte genomföra. Den kommunistiska populismen föraktade både sanning och verklighet, så mycket att sanning och verklighet blev irrelevanta för den regering som hade ansvar för landet.
Det hade inte behövt gå så här. Både Portugal och Lettland hade mer utsatta positioner och mindre stöd från omvärlden. Irland och Island har vänt en utveckling som varit värre. Spanien och Storbritannien tog tag i problem och fick till stånd en vändning. Grekland var innan Syriza tog makten på väg upp ur krisen och hamnade med vänsterpolitiken i konflikt med både sin egen populism, utställda löften, omvärldens krav, ekonomi och långivare, som alla i detta sammanhang visade sig vara just samma sak. Nämligen en verklighet som bara Grekland kan göra något åt.
Viljan att hjälpa har varit stor. Utan nödlån hade Grekland gått i konkurs för länge sedan med ett ekonomiskt kaos som resultat. Men nu valde den grekiska regeringen att ställa krav som ledde till att nödlånen nu tar slut. Och man ska nu låta en folkomröstning ta ansvaret för den ruin man själva har skapat, samtidigt som man hejar på marschen mot avgrunden. Med en sådan regering kan Grekland aldrig hjälpas.
Nu är bankerna stängda. Det är det första som händer. Nästa steg är att en ny valuta – om inget stort och oväntat händer under måndagen eller tisdagen – troligtvis måste införas, antingen parallellt med euron eller som en ersättare.
Nästa steg är att än fler lån förfaller än de 15 miljarder euro som ska betalas på tisdag till Internationella Valutafonden. Och stegen därefter är att konkurrenskraft och turism dör ut. Investeringar uteblir. Banker får läggas ner. Viktiga samhällsfunktioner får sin egen grekiska valuta. Det tog Syriza fem månader att förstöra Greklands framtidsmöjligheter.
Nu riskerar Grekland att bli en failed state, Grekland riskerar att bidra till att regionens andra stater blir failed states.
EU kommer säkerligen fortsätta sina ansträngningar för att rädda grekerna från sin regering. Men den grekiska regeringen är Greklands stora belastning, därför att den på fullt allvar menar att ekonomiskt kaos är en väg framåt för att rädda välfärd och ekonomisk tillväxt. Redan de månader som har gått har visat att detta är fel. Det som nu händer har ett långt större allvar. Vi ser just nu ett land på väg att begå ekonomiskt självmord, med drakoniska konsekvenser för det grekiska samhället men med svåra utmaningar för oss alla. I dagens Europa är inget land en egen varelse. Vi kommer alla få uppleva detta.