Ingemar Johansson gjorde 1959 Sverige stort i en tid då det mesta handlade om det kalla kriget och öst och väst, då det inte fanns så mycket Sverige som lyste i världen. Dag Hammarsköld var förvisso FN´s generalsekreterare men just som en funktion av att vi stod utanför den stora konflikten, snarare än att vi var en framträdande nation. De stora internationella svenska företagen hade utnyttjat 1950-talets snabba globala tillväxt till att växa fram som ledande internationella företag utan att mönstret av Sverige som ett land med världsledande företag slagit igenom .
Den så kallade svenska modellen var ännu inte utvecklad och det som kom att kallas den svenska synden hade inte slagit igenom. Sverige försökte inte hävda sig som en moralisk stormakt utan präglades fortfarande av andra världskrigets neutralitet som inte var hedrande bland de länder som hade sett miljoner människor stupa i kampen mot Hitler.
Raden av internationella idrottsmän inom tennis, skidor, ishockey var ännu att vänta på, inte minst eftersom internationell idrott i den globala bemärkelsen ännu inte hade skådats förutom kanske i fotboll där Sverige året innan hade förlorat mot Brasilien i finalen. Ingo blev symbolen för att vi kunde vinna för att vi var bäst. Därför var hans seger mot Floyd Paterson en världshändelse, inte minst för svenskar som satt klistrade vid radioapparaterna.
Det var för 50 år sedan som vi tack vare honom tog det stora steget ut på världsscenen.
Nu 50 år senare har vi slutligen lämnat den värld där Ingo blev The Champ. Nu lever vi i en annan och mycket öppnare, mindre delad värld, där det behövs många som segrar som hans, inom många områden för att göra Sverige stort.