Siffrorna blir overkliga och av science fiction karaktär men om jag får nollorna rätt så är det efter en 50 miljarder kilometer lång resa som New Horizons passerade miniplaneten Pluto i går. Miniplanet eftersom Pluto tydligen inte längre räknas som en riktig planet. Det är den längst bort belägna planeten i vårt solsystem, om jag förstår det rätt. Mars, Venus och Merkurius ligger jämfört med Pluto påträngande nära jorden. Det tar radiosignalerna fyra och en halv timme att någonstans utanför atmosfären till Pluto nå jorden. Resan dit har tagit nio år.
Det är rimligtvis det största steget som mänsklig rymdforskning har kunnat uppnå och säger plötsligt något om vår egen värld som vi vet från böcker men nu blir en del av. Vi är en del av ett enormt större system men vi kan som mänsklighet upptäcka mer och mer av detta. Och självfallet är detta bara en början på något som är långt mycket större och fascinerande. Människans förmåga att nå ut och bokstavligen pröva nya världar är gränslös och borde forma våra perspektiv inför väldigt mycket av det som är våra mer konkreta och påträngande utmaningar.
Det gäller våra förutsättningar till ekonomisk utveckling och till att bekämpa fattigdom och sjukdomar men också att hantera energiförsörjning och klimatfrågan liksom de konflikter som hotar vår egen säkerhet.
När avtalet med Iran i går blev klart är det ett framsteg men i grunden bara ett steg som kräver fler i form av övervakning och kontroll samt medvetenhet om att den iranska ledningen ser sig i en konflikt med västvärlden på ett sätt som legitimerar brott mot avtal och mot överenskommelser. Och avtalet är komplext och omfattande men innebär likväl att iransk anrikning av uran begränsas till det som krävs för fredligt bruk samt kan kontrolleras och verifieras, liksom vad gäller plutonium. Kommer detta lösa problemet med Irans kärnenergiprogram?
Svaret på den frågan är med all säkerhet nej eftersom det problemet bygger på de politiska strömningar som dominerar i landet och viljan följa avtalet. Men omvärlden har med avtalet en möjlighet att kontrollera och följa upp samtidigt som Iran kan utveckla en ekonomi mer integrerad i global handel. Och bryter Iran avtalet får det konsekvenser för den ekonomiska utveckling som varit grunden för att de iranska ledarna har valt att sluta avtalet.
För Saudiarabien blir motivet att självt utveckla kärnenergiprogram svagare även om detta också kommer bero på om Iran skapar förtroende eller misstro mot sin vilja att respektera avtalet.
Israel är milt talat oroat. Det är enkelt att förstå. Iranska ledare har upprepade gånger hotat med att utplåna landet och Iran är en huvudfinansiär för den terror och krigföring som riktas mot Israel, något som Ship to Gaza och andra vänsterprojekt vare sig ser eller reagerar emot. Ett Iran som vill bryta mot avtalets regler får större möjligheter att utveckla kärnvapenförmåga än tidigare men är å andra sidan väldigt mycket mer utsatt för insyn och kontroll. Utan ett avtal hade man fortsatt på det kärnenergiprogram man inlett, men med större svårigheter och längre tidsramar men det hade säkerligen lett till en ökad rustning och spridning av kärnvapenteknologi i regionen.
Så är världen tryggare nu med detta avtal i hamn? Svaret är nog förmodligen och bör förbli förmodligen för det är först när vi inser osäkerheten som vi kan vara mer säkra på att övervakning och insyn kommer att fungera som begränsande faktorer för Irans kärnenergiprogram. Vi är säkrare med ett förmodligen än med ett tvärsäkert ja.
Under dagen röstar det grekiska parlamentet om de reformprogram som regeringen Tsipras krävde en folkomröstning för att rösta emot. Grekland är i dag ett land som är långt mer utsatt för sin egen kris än man var för bara 5 månader sedan och för bara en månad sedan. Den grekiska regeringen har systematiskt underminerat förtroendet och tilliten samtidigt som man genom löften i alla riktningar har beskurit sin handlingsfrihet.
Stängda banker, ett stängt betalningssystem, avbokad turism, förvirrade och bedragna medborgare, en återgång till negativ tillväxt och på nytt växande arbetslöshet är resultatet av ett halvår med en vänsterkommunistisk regering. Det faktum att dess politik applåderas av den svenska vänstern är så avslöjande att det är obegripligt att Jonas Sjöstedt inte ställs till svars för sin politik av svenska media eller att Stefan Löfven inte markerar avstånd till en politik som lett in ett europeiskt land i fördärvet.
Det kommer ta lång tid innan Grekland återtar den position som man ändå hade på väg ut ur krisen. Det är ett ansvar som faller på regeringen Tsipras. De problem som Grekland har mött under lång tid och den kris som man har försökt hantera är ett ansvar som faller på flertalet grekiska politiker.
Den svage i detta sammanhang är de greker som utsatts och utsätts för denna populism. Det är inte Tsipras som man bör värna om utan om de greker som nu fått ytterligare många år innan återhämtningen kommer att ge en återgång till normal ekonomi. Det är notabelt, bland mycket annat, att Marita Ulvskogs tankar går till Tsipras och inte till de greker som drabbats av hans politik.
På det konto som alltså inte var kapat bortsåg hon från att EU nu finansierar ett lån på 800 miljarder svenska kronor till Grekland. Det är inte en hjälp till Tsipras utan till det grekiska folket för att reformpolitiken ska kunna genomföras och svårigheterna med anpassningen kunna reduceras.
De som menar att EU utsätter Grekland för en svältkur genom att finansiera lån som nu närmar sig 3000 miljarder svenska kronor vänder sig emot reformer som ger tillväxt, för ingen kan rimligen tro att 3000 miljarders lån är en svältkur. Jonas Sjöstedt och Marita Ulvskog tänker mer på sina gamla dogmer än på dem som nu står som svagast i Grekland. Stödpaketet och reformkraven ger däremot grekerna en chans till en väg ut ur krisen. Att ta ställning för Tsipras efter det han nu utsatt det grekiska folket för ligger långt ifrån att värna dem som står svaga.
De som i Grekland står i bankköer framför tomma automater har inget att tacka vare sig Tsipras eller Sjöstedt för. De ska snarare vara glada för att Stubb och andra driver fram reformer och lånar Grekland omfattande belopp. Men dessa de fattigaste fick inget ord på Twitter eller i Clarté. (väldigt fritt efter Nils Ferlin).