En för många vanlig julhelg i en tid som inte alls är vanlig. Ett Europa som lever i en krigstid. Den ryska terrormaskinen bombade på juldagsmorgonen människors hem, köpcentra, kraftproduktion och sjukhus. Det är det civila samhället de vill knäcka. Samtidigt pågår kriget ute i skyttegravarna, i skogarna och i de städer Ryssland bombar sönder för att sedan inta. Vid fronten vågar ukrainska sjukvårdare inte längre använda symboler för sjukvård eftersom de då blir särskilt utsatta när de tar hand om sårade. För rysk del är de mänskliga förlusterna enorma. Närmare 2000 ryska soldater dödas eller skadas dagligen i en offensiv som inte ens tar hänsyn till ryska liv.
Den intensifierade ryska krigföringen i den grå zonen, mellan motsättningar och den öppna väpnade konflikten, blir samtidigt allt mer märkbar. Saboterade undervattensledningar, som snart kommer att leda till beslagtagna ryska skepp i Östersjön. Desinformation och påverkansoperationer i Moldavien, Rumänien och i Georgien illustrerar att i det ryska perspektivet handlar kriget om mer än Ukraina. Det understryker också att det som Ryssland kan komma att uppfatta som framgångar i Ukraina kommer att leda till strävan efter nya militära framgångar, mot andra länder och människor. Det finns nämligen inget avtal som den ryska regimen kommer att respektera, lika lite som man har gjort det gentemot tidigare ingångna avtal. Med Ukraina 1994, om kärnvapenavvecklingen, Vänskapsavtalet 1997, Minsk I och Minsk II 2014 och 2015 för att bara nämna några.
Det har inte förhindrat Ryssland att i strid med internationell rätt kräva Ukrainas kapitulation och upphörande som självständig stat. Och det har inte hindrat Ryssland från att invadera Ukraina och döda dess medborgare.
Det är ett hot som riktar sig mot hela Europa och mot oss liksom mot andra. Mot de mest grundläggande förutsättningarna för vår frihet, trygghet och vår välfärd. Samtidigt ser vi hur andra mörka moln riktar sig mot den fria världen och mot Europa. Irans krigföring genom ombud i Mellanöstern har en bäring på säkerheten längre bort än så. Kinas växande kontroll över Ryssland och hoten mot Taiwan har en global räckvidd.
Mot den bakgrunden är mycket av den svenska debatten ansvarslöst bekymmersfri. Det är som att det inte gått in att vi lever i en krigstid. Det har heller inte gått in att vi nu har en aktivistisk och hatisk antisemitism på våra gator som är ett uppenbart säkerhetshot i vårt eget land. Det är en antisemitism som inte nöjer sig med att vädra sig då och då för att möta den offentliga skammen eller som omedvetet röjer sig med fördomarnas tankar om judar, som när frågan ställs om det ändå inte är judarnas eget fel att de är hatade, och som direkt konfronterar vårt samhälles grundläggande krav på respekt för alla människor.
I det perspektivet är den politiska och journalistiska debatten om svensk politik avslöjande i sin verklighetsflykt. Verkligheten och de stora hoten blir till ovidkommande för den politiska agendan.
Det blir istället Sd som är det stora övergripande hotet, oklart hur eftersom man vare sig regerar eller är i närheten att kunna diktera politikens övergripande villkor men stöder den politik som regeringen bedriver. Genom besattheten av ett Sd skyms våra stora utmaningar och hot.
Kriminaliteten som S lät växa och som man förringade samtidigt som man fördömde åtgärder mot den som rasism eller fascism. Hedersförtrycket som man fortfarande inte vill ingripa mot genom att agera mot dess grundläggande förutsättning kusingiften. Behovet av företagande och tillväxt som S möter genom att attackera företagandet som sådant som girigt, privata verksamheter som påstått okontrollerade och vinst som stöld. Behovet av en ökad konkurrenskraft som S vill möta med höjda skatter och statligt företagande. En välfärdssituation där köer inom sjukvården växer sig längre där S regerar och där våra skolor har långt större problem än de friskolor som fungerar bättre än den offentliga skolan. En ansvarslös energipolitik som ledde till nedläggning av fyra reaktorer och dagens brist på effekt, som inte kan mötas genom ökad vindkraft, hur viktig den ökningen än är. En debatt om antisemitism som ansågs bli politisk först när vänsterns närhet till hatets krafter blev uppenbar. Och en säkerhetspolitik som inte är mer sofistikerad än att den då tillät nedrustning fram till krigets utbrott och bars upp av motståndet mot Nato.
I ett Europa i krig borde vi göra allt för att stärka försvaret, göra allt för att samla ett ännu större stöd för att Ryssland ska kunna besegras i Ukraina samtidigt som vi gör allt vi kan för att prioritera kampen mot kriminalitet och segregation för att skapa förutsättningar till människors trygga och fria liv och lägga grunden för ökad företagande och högre tillväxt. När antisemitism hotar oss alla genom att den hotar våra grundläggande institutioner för frihet borde det samla alla i en kraftansträngning mot hoten om våld, på samma sätt som vi måste bekämpa en kriminalitet som gör gårdagens mord till små notiser i dagens tidningar.
Det handlar om en liberal frigörelse, där individens frihet ställs i första rummet, där den enskildes kunskaper och kompetens blir en väg att bryta segregation, och där tryggheten finns att välja de vägar man vill, samtidigt som de hot vi står inför formar politikens mest grundläggande förutsättningar.
De handlar om hur vi försvarar den liberala demokratin. Det gör vi inte genom att framställa demokratins konflikter som hot mot demokratin själv och samtidigt försumma den aktiva handling och de konkreta åtgärder som dess försvar kräver.
Det är en tid som kräver beslutsamhet och kraftfullt agerande. Det måste nu komma efter den vanliga julfriden. För i världen utanför vår egen vardag råder ingen julfrid. Europa lever i en krigstid.