Bland många i media har Jean-Claude Junckers tal i dag, där han åter igen underströk att euron är Europeiska Unionens valuta, lett till uppfattningen att trycket nu ökar på Sverige att gå med. Det är fel. Det är ständigt samma budskap och det bygger på det fördrag som Sverige har undertecknat när vi gick med. Men det innebär inte att Sverige kommer tvingas byta valuta.
För det första finns det ingen politisk vilja från någon att tvinga in något land. För det andra finns det en medvetenhet – och jag brukar påpeka det ofta för dem som vänligt frågar varför vi inte är med – om att Sverige är ett av de få länder som uppfyller eurozonens regler och krav, och därför knappast är ett land som ska tvingas in i något. För det tredje måste man innan man går med av formella skäl ha bundit växelkursen till euron och så länge man inte har gjort det finns inte ens den formella grunden.
Det förhindrar inte att debatten bör föras i Sverige, och det är i Sverige den ska föras. Hade Sverige varit med under de senaste åren hade vi haft en stabilare växelkurs och mindre risk för revalvering. Euron underlättar för integrationen och investeringar över gränser. De ekonomiska kriser vi har sett ibland annat i Grekland beror inte på vare sig euro eller EU utan på det enkla faktum att grekiska politiker under lång tid konsekvent använt offentliga finanser till att stödja egna väljargrupper utan hänsyn till de offentliga finansernas stabilitet och den egna tillväxten. Därför hade grekerna Europas mest generösa pensionssystem, en mycket låg pensionsålder, ineffektiv offentlig sektor, omfattande byråkrati utan att det ledde till vägbyggen, fungerande lantmäteri och satsningar på skola och undervisning. Spenderar man mer pengar än man har man till slut inga pengar ens att låna.
Den gemensamma valutan kräver en respekt för de offentliga finansernas stabilitet. Det lärde sig Sverige utan den gemensamma valutan och med kronan i slutet av 1980-talet då socialdemokrater blåst upp offentliga utgifter, penningmängd, skatter och inflation på ett sätt som knäckte svensk ekonomi. Det var därför regeringen Carlsson avgick den 15 februari 1990 därför att Kjell- Olof Feldt inte längre ville vara med om ansvarslösheten. Det ledde till lönestopp och strejkförbud, bland annat. Och till en ny finansminister som bland annat förde fram att Sverige för att få ökad stabilitet borde gå med i EU.
Så en valuta vare sig löser eller skapar problem. Den frigör inte regeringar och politiker från ansvaret för sina handlingar och sin förda politik. Det är många som önskar att det vore så, att man inte behövde stå där med ansvaret för offentliga finanser som rusar iväg med allt större underskott och upplåning. Och till slut behovet av tvärbroms när pengarna är slut. Men det är vare sig kronan, eurons eller drachmerns fel. Det är politikernas ansvar.
Och Sverige går med i euron när vi vill. Om vi vill, och det hoppas jag vi kommer att göra.