Toppmötet uppnådde sitt främsta syfte, nämligen att få ett beslut om avtalet om en finanspakt. Men eftersom den i sak inte innehåller så mycket nytt vad gäller bestämmelser om budgetdisciplin påverkar den inte krisen som sådan. Kraven på att minska skuldbörda med minst en tjugondel om året så länge skulden är över 60 % är redan lagstiftat och gäller som EU-lag.
Däremot minskades risken för en splittring genom att Finanspakten blev så öppen som den blev med möjlighet för bland annat Sverige att vara med. Men likväl står nu Storbritannien och Tjeckien utanför helt samtidigt som nya motsättningar skapats. Och budgetunderskotten har inte sjunkit i något land på grund av pakten. Det är i själva verket först någon gång efter 2020 som regeln om en skuldbroms i medlemsstaternas lagstiftning blir relevant, då bör Tyskland ha nått ner till 60 % . Nu återstår, inte minst för ett land som Frankrike att själva göra det som man har velat skapa en inre klubb inom EU för att reglera för andra.
Och viktigast av allt, inte minst för Portugal och Spanien som nu möter växande räntetryck på grund av att Grekland går allt närmare en konkurs, det finns ingen bättre brandvägg än reformer för tillväxt som skapar förtroende och tillväxt. Frankrike må vilja införa en finansiell transaktionsskatt men tillväxt blir det inte. Och på denna punkt, att skapa tillväxt, måste Europas ledare skärpa sig, vare sig man är på toppmöte eller hemma.