Nyhetsbrevet Frihetens värden 2007-03-07
Kära läsare,
När detta skrivs sänker sig skymningen över Bryssel. I morgon ska jag leda en hearing om internationell tele-roaming för att sedan, efter möten med olika teleoperatörers organisationer fara hem för att delta i kommunala rikskonferensen i Örebro och ett seminarium om hur vi ska vinna Europavalet 2009.
Den våning jag sitter på tillsammans med övriga moderater, Anders Wijkman, finska samlingspartiets europaparlamentariker, några fransmän sedan några veckor en hitflyttad polsk socialdemokrat som tillsammans med mig är styrelseledamot i European Friends of Israel gör att vi har en betydande utsikt.
Dock innebär den 13 våningen inte någon halsbrytande utsikt men likväl ett långt avstånd att blicka ut över, som alltså nu täcks av det mörker som faller i en stad som under denna vecka har haft det höstväder som man i Belgien kallar vinter.
I detta brevet lite om Europeiska rådet toppmöte i Bryssel de kommande dagarna och om bredband, roaming och arbetstidsdirektivet.
== Europeiska rådet den 8 och 9 mars i Bryssel ==
I morgon den 8 mars börjar det Europeiska rådet här i Bryssel, där stats- och regeringschefer är inbjudna http://www.eu2007.de/en/News/Press_Releases/March/0306Hirtenbrief.html
av Europeiska rådets ordförande denna vår Angela Merkel att fram till fredag kväll diskutera de steg som EU nu behöver ta. Det gäller klimatpolitiken, Lissabonprocessens fortsättning och inte minst det fortsatta arbetet med konstitutionen, där firandet av unionens 50 år den 24 mars i Berlin med antagandet av en Berlindeklaration blir ett sätt att ta sats inför en uppgift som nu har legat i träda sedan fransmän och holländare röstade nej.
== Klimateffektens dubbla utmaning ==
De senaste månadernas debatt har det framstått som att klimatfrågan är ny och har tillkommit efter regeringsskiftet. Så är det inte. Redan för 20 år sedan tog den svenska riksdagen ett beslut om att sätta ett tak för Sveriges koldioxidutsläpp motsvarande utsläppen 1980. Det målet övergavs för att socialdemokraterna med stöd av andra partier skulle kunna avveckla kärnkraften. Det var en prioritering som var fel då och som i dag framstår som ännu mer allvarlig, av det skälet att vi nu också har tappat tid och förmåga att gå i täten i det internationella samarbetet.
Men det finns åtminstone två lärdomar som man bör dra av detta. För det första måste arbetet för att motverka klimateffekten vara långsiktigt och bygga på förståelsen att den i sig själv är långsiktig. Den uppstår inte av de utsläpp vi gör idag utan av dem som vi gjorde för 20 år sedan, dessförinnan och självfallet därefter. Det innebär också att de insatser vi gör i dag inte påverkar klimateffekten annat än långsiktigt, inte minst eftersom den globala utvecklingen är betydligt svårare att påverka än den svenska och även den europeiska.
Den andra är att en framgångsrik politik mot klimateffekten måste bygga på en prioritering av realistiska alternativ, inte av idealistiska förhoppningar att målen går att uppnå bara man stampar i golvet och understryker hur viktigt det är. Den avveckling av kärnkraft som Sverige har genomfört har lett till växande utsläpp av koldioxid i Sverige, i produktionen av el som vi importerar och genom produktionen av varor som har skett i andra länder på grund av den svenska energipolitiken.
Dessa två lärdomar understryker att vi nu inte står inför en viktig utmaning att minska utsläppen utan två. Vi måste på en gång kunna möta de klimateffekter som vi redan i dag kan noterar och samtidigt minska utsläppen. Och vi behöver därför mer investeringer, inte mindre, mer tillväxt för att möta klimateffekten, inte mindre eftersom det är så uppenbart att fattiga länder kommer att vara mycket mer utsatta och rika mindre.
I Svenska Dagbladet skrev häromdagen http://www.svd.se/dynamiskt/brannpunkt/did_14727456.asp Stefan Fölster på Brännpunkt en artikel på motsvarande tema, med poängen att den så kallade miljörörelsens politik leder till ökade utsläpp.
Det var också precis resultatet av hur de gröna och socialisterna röstade när vi häromdagen i Industriutskottet röstade om transportpolitik, emot möjligheterna att använda lastbilstrafik effektivare med längre släp mindre utsläpp som följd, som ett exempel. Deras politik för att avveckla kärnkraften är ett annat exempel.
Klimateffekten möts inte genom mindre transporter utan genom mindre utsläpp och resurser som gör att vi kan göra de omvandlingar som krävs. Det är uppenbart att det är den fattiga världen som kommer att drabbas hårdast, och den rika minst. Det talar för ekonomisk tillväxt som ger möjligheter, och det talar för en utveckling av ekonomin där stora marknader, och transporter, ger möjlighet till resurssnåla och avancerade industrier.
De politiska krafter som nu vill reglera mer och dra ner på ekonomisk aktivitet hjälper inte miljön men hotar friheten och den dynamik som är en förutsättning för att vi ska kunna möta miljöhoten. Niklas Ekdal, DNs politiske redaktör resonerade om detta http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=577&a=624363 Niklas Ekdal DN´s politiske redaktör i DN för några dagar sedan.
Insikten om den dubbla uppgiften måste prägla europeisk energi- och miljöpolitik framgent. Det handlar inte om att dra ner, det handlar om att möta både kravet på minskade utsläpp och klimatförändring genom en offensiv där det öppna samhället är bäst ägnat att klara utmaningen.
== En lyckad 50-åring ==
Det är 50 år som innebär rätt betydande framgångar för alla de syften och förhoppningar som präglade Rom-deklarationen. Det är inte längre 6 medlemmar utan 27. Och det är faktiskt just nu som vi upplever den mest omfattande utvidgningen någonsin, när 12 nya medlemsländer sedan 2004 har blivit medlemmar, unionen ökat från 340 miljoner medborgare till nära 500, omfattar tre olika skriftspråk och avgränsas av Svarta Havet i öster, Medelhavet i söder, Nordatlanten och Skagerack i Väster samt om man räknar in EES-medlemmen Norge av Norra Ishavet i norr.
Krig mellan Tyskland och Frankrike är en omöjlig tanke. Öst och väst är återförenat. Både det öst och väst som följde av andra världskriget men också det gamla öst och väst som har skilt Europas kulturer åt under århundraden och där medlemskapsprocessen för länderna på Balkan och förhandlingarna med Turkiet är ytterligare ett steg på en lång historisk process. Det är mycket som en gång var otroligt som har uppnåtts och det är mycket som inte minst de senaste åren har blivit till en påtaglig verklighet.
Och det är som om de framgångar som EU har haft upplevs som en kris på grund av det ökade ansvaret som framgångarna innebär. Och jag anser att det är här mycket av den omtalade krisen ligger. Det är inte utvidgningen och dess ekonomiska och politiska framgång som är en kris. Det är inte den inre marknaden, lägre flygpriser, lägre telepriser och den rörliga arbetsmarknaden som är krisen, det är inte förmågan att bidra till säkerhet och fred på Balkan eller i Kongo som är krisen och det är inte förmågan att fatta gemensamma beslut som säkrar energitillgången och samtidigt ger en möjlighet att föra en ansvarsfull miljöpolitik som är problemet.
Det är snarare de utmaningar som utvecklingen steg för steg har givit EU på grund av den förmåga som unionen har utvecklat som förskräcker så många europeiska politiker, antingen de samlas i Bryssel i morgon eller i Berlin om några veckor den 24 mars eller nästa vecka samlas i Strasbourg där Europaparlamentet har session.
Vid den förra Strasbourgsessionen reflekterade jag över detta i plenumdebatten med rådet inför Berlindeklarationen http://www.gunnar.moderat.se/?use=artikel&id=284 .
En ny kemikalielagstiftning, ett omfattande tjänstedirektiv, två nya medlemmar bara i år, Slovenien in i euron, en långtidsbudget och ett forskningsprogram som börjar i år är tillsammans med detta inte ett uttryck för kris utan snarare för en politisk organisation som har utvecklingskraft. Och det är denna utveckling som gör unionen redo att ta itu med nya, större och kanske svårare uppgifter som skrämmer många. Turkiet som kan bli medlem, Ukraina som längre fram kan bli medlem, länderna på Balkan och i ytterligare ett steg längre fram länderna på Kaukasus. Men är detta bra eller dåligt, att så många vill bli medlemmar och så många andra genom medlemskapet har fått en trygghet och stabilitet som ingen kunde drömma om för 50 år sedan? Självfallet är det bra och något att vara stolt över.
Och det är just denna framgång som ställer krav på ett nytt fördrag. En del säger att de inte vill ha ett nytt fördrag eftersom förslaget som man skulle ta ställning kallades konstitutionellt. Andra ville inte eftersom de ansåg att det var en konstitution. Och andra vill inte eftersom de inte vill ha EU. Eller så vill de inte att EU ska göra en massa saker som inte hör hemma på EU-nivån.
== Ett fördrag som är vår stadga ==
Det frapperande är att fördraget på många sätt är ett sätt att lösa några av dessa problem. Det ska ge EU större utrymme att ägna sig åt de viktiga europeiska frågorna. Det ska skapa klarhet att det är medlemsstaterna som äger unionen och ingen annan, allra minst unionen i sig själv och det ska skapa en möjlighet för medlemsstaternas parlament att säga nej när EU ägnar sig åt det som är medlemsstaternas kompetens.
Förhoppningsvis föreslår Merkel i morgon kväll att man under tiden fram till 2008 ska koncentrera regeringskonferensens arbete på det som kallas del ett av fördraget, som inrymmer de institutionella delarna som klargör röstning, frågor om majoriteter och unionens kompetenser. Utan att man lägger till saker som inte hör hemma i ett fördrag som avgör hur EU institutionellt ska fungera.
Då kan medlemsstaterna analysera de olika delarna i en slags dubbel salamitaktik för att därefter lägga ihop dessa delar när man konstaterat att ingen enskild del innebär någon maktöverföring som strider mot grundlagar och nationell suveränitet och av det skälet kräver folkomröstningar. Då kan processen gå snabbt, men det förutsätter att man är villig att ta hänsyn till de länder där frågan är som svårast, inte att man försöker göra det genom att öka trycket på dem.
Om denna fråga kan hanteras så att den ligger klar till 2009 eller åtminstone är på väg att bli klar kommer också förutsättningarna för att tydligare diskutera innehållet i det politiska beslutsfattandet i EU att öka. Så mycket av europeisk debatt har nämligen handlat om de grundläggande existentiella frågorna att de flesta frågor har bedömts utifrån om europeiskt samarbete är bra eller ej. Det har gett ett ansiktslöst EU, där EU som sådant har varit en egen varelse med en egen politisk vilja. Så är det inte.
== Regleringstron finns här likaväl som någon annanstans, men också tron på öppenhet och frihet ==
Många beslut inom EU bygger på regleringstro och många andra på en tro på frihet och öppenhet. På samma sätt som i Sveriges Riksdag eller i kommunfullmäktige i Ystad. Och det finns alltid ansikten bakom besluten, de som är ansvariga för regleringar som kryper in i vardagen och de som urholkar växtkraft liksom de som öppnar upp för nytt företagande och nya möjligheter.
I några tidningar, bland annat Västerbottenskuriren http://www.vk.se/Article.jsp?article=103030 har jag pekat på att det finns ansikten bakom besluten, även det beslut om arbetstidsdirektivet som nu innebär att kommunalpolitiker av olika färg har betydande problem att få ihop verksamheten inom sjukvård, äldreomsorg, assistentverksamhet och brandkår, eftersom som det heter EU har beslutat att jourtid och bakjour ska räknas som arbetstid. Men det är faktiskt valda politiker som socialdemokraten Jan Andersson med flera som drev igenom att EU skulle användas för att över huvudet på medlemsstaterna reglera medlemsstaternas arbetsmarknader.
== Byråkratins ansikten finns i politiken, och de har namn ==
Det är när beslutsfattandet är anonymt, när det framstår som att det är olika formella institutioner som bär ansvaret, som det är lätt för beslutsfattare att fatta beslut som de själva helst inte vill försvara inför väljarna. Därför är det också viktigt att skiljelinjerna i de olika sakfrågor som vi beslutar om gemensamt i Europa också blir föremål för debatt i Sverige och bland svenska väljare.
En erfarenhet som jag har gjort är att ju mer negativt ett parti är till EU, desto mer vill de använda europeiskt beslutsfattandet till att reglera vardagslivet i Sverige. Vänsterpartiet vill gärna att EU ska lägga sig i minsta detalj, liksom de vill lägga sig i människors liv i alla andra sammanhang. Miljöpartiet vill gärna reglera samhälle och ekonomi för att uppnå sina politiska mål och socialdemokraterna följer dem rätt nära.
De är alla däremot tveksamma till att öppna upp gränserna för handel och tjänster, de tvekar när EU ska agera med gemensam kraft i andra länder genom en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Och vänsterpartiet och miljöpartiet är emot att vi på europeisk nivå ska kunna driva miljöpolitik samtidigt som de anser att de kan lära andra hur miljöpolitik ska föras. Sanningen är att de inte skulle kunna göra ett smack åt vår tids största miljöutmaning.
För oss moderater är det tvärtom. Vi vill lagstifta för att stärka Europa där vi behöver gemensamma beslut men bekämpar den lagstiftning som innebär att man lägger sig i medlemsstaternas och människornas egna angelägenheter. EU är vare sig sämre eller bättre än andra politiska institutioner, däremot har det varit lättare för reglerande politiker att dölja sig i anonymiteten.
== Europa kan bli bäst på bredband ==
I förra veckan presenterade jag min rapport http://www.europarl.europa.eu/meetdocs/2004_2009/documents/pr/648/648601/648601sv.pdf
om europeisk bredbandspolitik, med det tydliga målet att EU inte ska försöka ersätta det som är medlemsstaternas uppgifter utan istället bidra till något som är av värde för alla gemensamt och där EU genom sina insatser kan höja innovationshastighet och binda Europa samman. Det handlar om konkurrens, att det ska råda neutralitet mellan olika bredbandsteknologier. Och det handlar om att binda samman regioner på ett sätt som ingen regionalpolitik kan göra.
För att den europeiska bredbandspolitiken inte ska bli en stödform utan bli framgångsrik i att göra Europa till ledande när det gäller teknologi och tjänster krävs det att:
1. EU-bidrag ska inte gynna tidigare monopol och de som i dag dominerar marknaden utan vara likvärdigt och ställa krav på lika konkurrensvillkor mellan olika operatörer för att på det viset bidra till entreprenörskap och dynamik. Det ska vara ett krav att EU-regler om konkurrens och marknadstillträde inom detta område är uppfyllda för att bidrag ska utgå.
2. EU-stöd ska inte favorisera en viss teknik utan vara teknologineutralt för att på det viset uppmuntra olika lösningar och olika teknologiutveckling. Det innebär också en möjlighet att utveckla teknologi efter olika geografiska och ekonomiska förutsättningar.
3. EU ska inte subventionera utbyggnad som redan görs av marknaden eller av medlemsstaterna utan bidra till en snabbare teknikutveckling, som i sig gynnar avlägsna regioner.
4. EU ska bidra till en snabbare teknikutveckling och innovationer som ger större bandbredder, lättare tillgänglighet och möjliggör fler tjänster.
5. EU ska bidra till att alla skolor och lärosäten är uppkopplade.
6. EU-stöd till bredbandsutveckling ska ske genom lika stöd till olika operatörer eller genom upphandling, inte genom stöd till den som i dag dominerar marknaden.
== Vilket pris ska vi ha på telefonsamtal? ==
Samtidigt med detta har jag som skuggrapportör för EPP-ED gruppen i Ekonomiska utskottet arbetat med frågan om den internationella tele-roamingen där kommissionen har lagt ett förslag http://www.europarl.europa.eu/meetdocs/2004_2009/documents/com/com_com(2006)0382_/com_com(2006)0382_sv.pdf
om prisreglering som enligt min uppfattning står i strid med den dynamik som har lett till att denna marknad är den mest framgångsrika vi har i Europa.
Avregleringen av den europeiska telemarknaden har gett Europa ledarskap inom mobil telefoni. Och de länder som först gick ifrån regleringen, som Finland och Sverige, har också dragit störst nytta av detta i form av växande företag inom mobilmarknaden och ett näringsliv som vuxit fram kring mobil kommunikation inom en lång rad olika områden. Avregleringen öppnade upp för nya företag, nya tjänster och nya marknader på ett sätt som vare sig monopolanhängare eller avregleringsvänner kunde tänka sig i början på 1990-talet.
Vi har också sett en omfattande utveckling av tjänster förenat med snabbt sänkta priser. Kostnaderna för samtal har sjunkit snabbt, inte bara inom fast telefoni utan också inom mobiltelefoni. Konkurrensen har pressat ner priserna, liksom teknikutveckling och nya möjligheter för konsumenterna att pressa priser genom till exempel telefoni via Internet.
Utvecklingen av nya tjänster och lägre priser har i sin tur gett en större efterfrågan och en mer omfattande användning av mobilelefoni vilket i sin tur genom skalfördelar ytterligare pressar priserna. Detta är en utveckling som globalt innebär att närmare 3 miljarder människor kommer att ha ett mobilabbonnemang inom något år. Och i Europa ser vi hur antalet mobiler i olika länder överstiger antalet medborgare. I Central- och Östeuropa har de telefonin byggts ut med hjälp av den flexibilitet som den mobila telefonin ger. Det är en kommunikationsteknologi som inkluderar och binder länder, regioner och människor samman på ett aldrig tidigare skådat sätt.
Den tekniska utvecklingen, konkurrensen och den ökade volymen har gett en snabbare sänkning av priser än inom de flesta andra områden. Den ökade användningen av mobiltelefoni har också lett till ökad internationell roaming, det vill säga mobil telefoni utomlands och den kostar väsentligt mer än inrikes samtal. Även där har priserna sjunkit men inte så snabbt som för inrikes samtal, dels på grund av att de kostar mer och kräver större administration, dels för att det inte har varit lika viktigt för operatörerna att sänka dessa priser i kampen om abonnenter eftersom de prioriterat priset på inrikes samtal. Men med ökade volymer, ökad telefoni och bättre teknik sjunker även dessa priser som en följd av konkurrensen.
Trots detta så håller nu medlemsstaterna och Europaparlamentet just nu på att diskutera hur stor den riktiga kostnaden för samtal är, hur högt priset på operatörsnivå och konsumentnivå ska vara.
Det är ett förslag som parlamentets rapportör, österrikaren Paul Rübighttp://www.europarl.europa.eu/meetdocs/2004_2009/documents/pr/649/649863/649863sv.pdf faktiskt försökt distansera sig ifrån något genom att föreslå att det prisreglerade systemet ska vara en skyddstariff som konsumenten kan välja att ansluta sig till men det innehåller likväl förslag som innebär att man i parlamentet ska fatta beslut om priser.
Rådet, det vill säga medlemsstaterna föreslår högst en halv euro per minut för samtal man ringer och en kvarts euro när man blir uppringd, medan ett antal av parlamentarikerna kommer att föreslå ett ännu lägre pris. Det påminner om en helt annan tid och en helt annan värld.
När det gäller priser mellan operatörer kan det finnas skäl att ha regler som garanterar alla operatörer en rimlig tillgång till andras nät utomlands för att kunna konkurrera på lika villkor men att införa prisreglering på konsumentnivå är inget annat än att börja en era av regleringar inom ett område som varit framgångsrikt just på grund av avreglering.
Reglerade priser minskar konkurrensen, leder till att det reglerade priset som ligger över genomsnittet blir en utgångspunkt och påverkar både utbudet av tjänster och produkter liksom framtida investeringar inom ett område där Europa ska vara ledande. Det finns alla skäl för de nordiska regeringarna att bidra till att vi slipper en prisreglering på konsumentnivå. Det är lätt att börja en era av regleringar men svårare att komma ut ur den och prisregleringar skadar alltid långsiktigt utvecklingen. De bör motverkas av dem som vill se en dynamisk utveckling inom detta område.
Jag kommer därför att föreslå att all ta bort varje del av förslaget som innebär reglering på detaljistnivå.
== Nästa brev ==
I nästa brev tänkte jag återkomma lite till diskussionen kring Mellersta Östern och den svenska vänsterns tystnad inför den våldsmentalitet och hat som präglar Mellersta Österns regimer samtidigt som de framställer det som att varje problem som präglar Mellersta Östern är Israels ansvar och inte förtryckarnas. Jag tänkte också återkomma lite till integritetsfrågor av olika slag som nu dyker upp, både i europeisk debatt och när det gäller skyddet av medborgarnas brevhemligheter i Sverige. Det kommer då att finnas en del att reflektera över från Europeiska rådet och efter parlamentets session i Bryssel. Dessutom tänkte jag också redogöra för ett initiativ om bättre reglering som jag tänkte ta.
Hälsningar,
Gunnar Hökmark