Sorgen och chocken över massmorden i Örebro är stor i hela vårt land. Det medvetna dödandet är en handling som är svår att förstå vidden av. Den uppslutning som nu sker är ett uttryck för ett samhälle präglat av gemenskap. Viljan att förebygga framtida händelser är självklar samtidigt som vi måste inse att den enskilde galningen svår att skydda sig emot.
Det är nu viktigare att tänka på dem som drabbats, offren, familj och vänner, plus alla som fick uppleva tragedin på plats, än att opinionsbildare av olika slag tävlar med varandra i påståenden om att vårt samhälle är sönder, Sverige aldrig kommer bli sig likt, att skyddet på skolan var otillräckligt eller att det är någons fel. Ingen vet vad som triggade den enskilde personen till detta. Vanvettet är per definition svårt att förstå sig på. Och det är klart att mer kan göras när det gäller att förbereda oss inför det ofattbara men vi får aldrig leva i illusionen att vi fullt ut kan skydda oss mot den medvetna ondskans oväntade vanvett.
Vi bör självfallet sträva efter att vårt samhälle blir så tryggt som det bör vara, så som många känner att det en gång var, även om vi även då drabbades av ondskans eller vanvettets brutalitet. Omfattningen i antalet förlorade människoliv har vi däremot inte tidigare sett genom ett enskilt dåd. Vi måste självfallet ha som mål att göra allt vi kan för att motarbeta ondskan oavsett i vilken form den träder fram, liksom kriminalitet och terrorism.
Det kräver väldigt mycket av hela vårt samhälle. Bekämpning av den grova brottsligheten och dess ledare, stenhård politik mot terrorismens krafter och en migrationspolitik som tillåter oss att utvisa dem som vi inte vill ha i Sverige på grund av deras samröre med kriminalitet eller terror. Bättre skolor som ger alla elever en bättre start. Skolor som genom sitt dagliga arbete ger en social gemenskap istället för att stöta ut den enskilde som avviker.
En socialtjänst som kan rapportera om och agera mot dem som är i behov av vård eller omsorg. Familjer som känner ansvar för alla i familjen. Medborgare som står fast och griper in för den som behöver hjälp och mot den som är på glid.
Vi har aldrig levt i den perfekta idyll många drömmer sig tillbaka till. Och vi kommer aldrig uppleva den. Men mycket har varit tryggare. Och det är klart att vi aldrig får ge upp tanken på ett långt mycket mer tryggt samhälle än dagens då skjutningar och bombningar blivit vardag, och det krävs ett massmord för att sticka ut. Vi ska inte lura oss själva genom att tro på det omöjliga men däremot verka med all kraft för att göra det möjliga. Det är kraften i åtgärder av olika slag som nu måste stå i fokus, inte beklaganden om vårt samhälle. Sorgen och beklagan ska vi ägna de drabbade, inte åt oss själva.