För några år sedan, närmare bestämt sommaren 2016, skrev jag en bloggtext om det fundamentala faktum att i en rättsstat som Sverige är det svensk lag som råder, inte värderingar eller godtyckligt tyckande om vad som är rätt och fel. För min del var det en reaktion mot de ständiga överbuden att chockeras över brottslighet av olika slag som många politiker i frånvaron av konkreta åtgärder överbudade varandra om.
Det lite lama mantrat att vi måste följa svenska värderingar blev till ett alibi för frånvaron av en konkret kamp mot brottslighet, en våg av sexuella trakasserier som det då hade börjat skrivas om, efter att ett antal media undvikit att göra det på grund av de skyldigas etniska bakgrund, samt klarspråk mot myndigheter att upprätthålla svensk lag oavsett i vilket sammanhang övergreppen eller brotten förekommit.
Vi försvarar vare sig rättsstaten eller brottsoffer med ord utan med handling och konsekvens. Det är så vi också värnar om alla dem som annars drabbas av en kollektiv skuldbeläggning i skymningslandet mellan klarspråk och antydningar och i tveksamheten om lagen gäller lika för alla och i varje sammanhang.
Jag skrev därför så här i inledningen: ”Det finns en alltmer utbredd retorik om att det i Sverige råder några bestämda svenska värderingar. Det är fel. I Sverige råder svensk lag. Den är inte en fråga om tyckande eller vädjande utan grunden för rättsstaten och därmed det öppna samhälle som garanterar oss rätten till många olika värderingar. Däremot finns det i vårt samhälle värderingar som gett oss de lagar vi har liksom de påverkar vårt agerande som människor i en mängd olika situationer. Men de råder inte över oss. Det gör lagen.
Det är ett bakslag för rättsstaten och dess institutioner när synen på brottslighet av olika slag leder till tyckande, tävling i politiska fördömanden och till en uttolkning av vilka värderingar som gäller i stället för rättsliga åtgärder och skydd för de enskilda som riskerar att drabbas. Det är svensk lag som gäller.”
Det är uppenbart att läget i Sverige hade sett annorlunda i dag om vi som samhälle, och nu menar jag rättsstatens institutioner liksom den politiska maktens klara språk och medias fullödiga rapportering, diskuterat och ingripit med full kraft mot det hedersförtryck som många valde att tala tyst om, relativisera eller förneka.
Hade vi talat om den brottslighet som redan då var ett faktum i våra utanförskapsområden och bekämpat den med statens fulla kraft utan att tro att det skulle tolkas som en fientlig handling mot invandrare hade invandrare och andra boende i utanförskapets områden i dag haft ett tryggare liv och en långt bättre integrering. Hade vi sett till att gängledare gripits, innehav av vapen fått en omedelbar bestraffning och anslutning till terrorgrupper behandlats som det svek mot vårt samhälle det är, hade mycket kunna vara bättre om än likväl många andra problem kvarstått.
Istället har vi sett många efterhandsreaktioner präglade av hur chockade goda människor är inför ondska eller hänsynslöshet, trosvissa löften om att det inte ska kunna upprepas igen och sedan fortsatt passivitet. Terrordådet på Drottninggatan innehåller tyvärr allt detta.
Frånvaron av handling för att motverka att en person som skulle utvisas begår brott, frånvaron av kriminalisering av deltagande i terrororganisation och en eftergiven migrationspolitik bortom rättsstatens strama regler. Och de chockerade orden samt utsagorna om att det inte får upprepas. Men inte den handling som leder till att risken för att det upprepas minskas. Land ska med lag byggas, inte med ord.
”Upp flyga orden, tanken stilla stå, ord utan tanke, himlen aldrig nå.” Shakespeares ord står som ett ornament kring hur politiken förhållit sig till dessa frågor. Många ord men lite handling.
I Sverige råder svensk lag och så länge den inte upprätthålls fullt ut händer mycket lite av det som bör hända. I en rättsstat gäller handling och inte ord. Men svensk lag är inte fristående från värderingar. Den utgår från värderingar som har en djup förankring i det svenska samhället.
Det är i det perspektivet som vi bör reflektera kring den debatt som nu, som ett ständigt återkommande sommarfenomen, uppstått kring multikulturella samhällen, multikultur och svenska värderingar.
Precis som i så många andra fall när debatten gör allt till en fråga om vad Sverigedemokrater tycker eller anses tycka, blir allt till en tävlan om att tycka tvärtom. Då segrar tvärtomismen istället reflektioner, liberala värden och moderation. Min fiendes fiende blir min vän kan gälla i krig men inte när det gäller tankar och idéer.
Det rätta svaret på inskränkthet och intolerans är inte att i tangentens riktning hävda motsatsen, att allt ska tolereras och att allt som ska tolereras också måste omfamnas och gillas. Bara som ett svar på inskränkthetens dumhet etablerar man då naivitetens dumhet som överordnad regel.
Och det visar än en gång att det är bättre att utgå från vad som är svensk lag men också att inse att svensk lag bygger på och har format av grundläggande värden som präglat det svenska samhällets utveckling. Svensk lag kommer inte utifrån ett intet. Den är inte frikopplad från de värderingar och ytterst den samhällsutveckling som format den. Det är lagen som gäller och råder men den är också en bas för vår gemenskap och för den tillit och det förtroende som är vårt samhälles kitt.
I det svenska samhället finns en egalitär syn på medmänniskorna. Det handlar inte om den socialdemokratiska jämlikhetssynen, även om den till viss del säkerligen är sprungen ur den. Det handlar om att en ann är så god som en ann. Dalkarlanas du till kungen. Svenska folkets rätt att sig själva beskatta. Stånd och klasser har vi haft men de har inte som i många andra länder varit absoluta indelningar som gett några absolut makt över andra.
När man skriver om detta är det lätt att romantisera det trots att verkligheten sannerligen har haft sina skavanker från detta. Men principen har ändå rått och när vi jämför med andra länder, om bara så med grannlandet Danmark, är skillnaden stor. Jämför vi med Frankrike eller Storbritannien blir skillnaderna än mer uppenbara. Går vi till ytterligare andra delar av Europa som utvecklats bortom reformation, renässans och upplysningen blir gapet än större.
Denna mer handfasta syn på varandra som medborgare i samma samhälle har bidragit till mycket av det bästa med Sverige. En historiskt sett betydande social rörlighet, som vi såg inte minst under 1800-talet och under 1900 – talet – folkskolereformen 1842 och näringsfrihetsreformerna 1866 är bara några exempel, rösträttsreformerna som började under den senare delen av 1800-talet och steg för steg fullbordades under 1900-talets första två decennier andra.
De är ett led i en långsiktig utveckling baserad på en syn på människovärdet och den enskilda människans rätt som inte är unik i Sverige men som likväl har präglat det svenska samhällets utveckling. En lång rad andra friheter som vi i dag tar för självklara har steg för steg, i dagens perspektiv förfärande sent, blivit självklara delar av vårt samhälle. Det gäller den fulla religionsfriheten, som i dag bara gör undantag för tronföljaren, kvinnors rätt liksom rätten att leva efter sin egen sexuella identitet. Vart och ett av dessa steg är en del av en långsiktig utveckling baserad på värderingar om vars och ens rätt.
Den rätten är en frihet som är den enskildes att utöva, inte att bli tillåten från andra. Den kan lika lite som utvecklingen som lett fram till den frikopplas från de värden och värderingar som format det svenska samhället. I den friheten finns också friheten att utveckla och forma sina egna värderingar. Man får tro att jorden är platt men man har också full rätt att utöva kristen liksom annan religiös tro. Det må vara judisk, muslimsk, buddism eller konfucianism, eller en lång rad andra trosriktningar som vår värld rymmer. De ryms även inom Sverige.
Det formar vår syn på oss själva som människor. Det ansvar och den rätt vi har som män och kvinnor, som barn eller vuxna. Synen på män och kvinnors lika rätt skiljer sig gradvis från de flesta andra europeiska länder men mer absolut från många andra delar av världen där kvinnors rättigheter, och brist på rättigheter, definieras av dem som grupp och inte som självständiga individer. Vi ser barn som självständiga varelser med rätt att bli lyssnade på och rätt till sin värdighet.
Vi är i första hand individer och medborgare, först i andra hand medlemmar i en familj, grupp eller klan. Det är inte vår religiösa, etniska, sexuella eller könsmässiga tillhörighet som definierar individen utan individens syn på sin tillhörighet. Det gör också att motviljan mot andra på grund av ras, religion eller härkomst inte hör hemma här. Även här är det lätt att romantiskt linjeforma verkligheten för den ser självklart mer komplicerad ut, både för den enskilde och för vårt samhälle. Men det är denna principen om individens överhöghet över sin identitet som utvecklar oss och format de värderingar som gett oss våra lagar.
Ser vi världen över ser vi hur samhällskulturer skiljer sig. Vi ser det i Storbritannien som rymmer både klassamhället men också den kosmopolitiska öppenhet som en gång gjorde Storbritannien stort, och som i dag har blivit ifrågasatt. Där indisk mat är engelsk husmanskost. Där arabvärldens rika bosätter sig för att vara på plats i friheten. Vi kan se det i paradoxernas Frankrike där mångfald förenas med en stark syn på vad som är Frankrike och franskt.
Vi ser det i radikalare former i den muslimska världen som trots sina många schatteringar – Indonesien och Turkiet skiljer sig väldigt från Iran och Saudiarabien – har en annan syn på kvinnors rätt och människors frihet.
I Sverige har vi en frihet och en öppenhet. En indonesier, turk eller arab får liksom en amerikan ha en gammaldags syn på kvinnor och jämställdhet. Mormoner, muslimer och katoliker kan ha olika syn på familjens roll, kvinnors plats, äktenskapets helgd med mycket mera. Synen på familj, kvinnor och män skiljer sig för övrigt även inom det traditionella svenska samhället, mellan stad och land och i olika samhällsgrupper, även om den grundläggande synen på vår likvärdighet och den enskildes rätt gäller. Friheten och öppenheten är en frihet att leva sitt liv och en öppenhet för mångfalden.
Men innebär det att vi är ett mångkulturellt samhälle? Ja, det är vi en bemärkelse. Musik, kultur, klädsel, sedvanor och traditioner. Men vi är det inte i den bemärkelsen att det finns utrymme för en samhällskultur som förkastar öppenheten och friheten.
Den vill vi heller inte ska påverka våra lagar och den enskildes rätt. Det som definierar vårt samhälle är öppenheten och friheten. Men också därmed försvaret för den öppenheten och friheten mot dem som vill något annat.
Det är skäligen naivt att hävda att den företeelsen inte finns. Parallellsamhällen. Bostadsområden där kvinnor inte vågar klä sig som de vill. Hedersförtryck och krav på att skolor ska skilja pojkar och flickor åt, att unga flickor ska dölja sitt ansikte. Antisemitism av både ett slag som tror sig vara mer nordiskt och svenskt än annat och antisemitism som kommer från andra delar av världen.
Det är ett på många sätt klokt inlägg som visar på det komplexa i att låta talet om värderingar ersätta fokus på att det är svensk lag som gäller. Men det lider av en brist. Jag tror nämligen inte att Margit Silberstein verkligen tror att Ebba Busch Thor anser judar eller muslimer, eller andra, ska fira jul och att man ska göra det på det kristna sättet.
Margit Silberstein drar det till sin spets, kanske för att etablera bilden av ett inskränkt block av politiker som står emot ljusets krafter, men hon gör det på ett sätt som påminner om hur svårt det är att låta värderingar istället för lagen vara det överordnade.
Samtidigt visar hon därmed också på det komplexa i talet om multikultur av det skälet att det liksom med svenska värderingar är ett flytande begrepp som var och en kan tolka som han eller hon vill.
Frågan om multikulturalism handlar inte – försåvitt den inte ska handla om vad Sd tycker och vi tror och ibland rent av hoppas att Sd tycker – om firande av religiösa högtider, där för övrigt julen i Sverige är ett dåligt exempel eftersom det inte är andäktig gudstro som präglar vare sig julshopping eller julbord.
Våra sedvanor, vår tro eller våra högtider har vi i ett öppet samhälle för oss själva men öppna för alla. Det gäller muslimer, kristna och judar liksom varje annan trosinriktning. Problemet blir snarare när den enes uppfattning ställer krav på den andre. När den egna värderingen vill utesluta den andra eller förkasta den som illegitim. När den religiösa tron tar steget ut samhället och kräver att samhället ska bli mindre sekulärt.
Problemen med hedersförtryck, patriarkala strukturer eller parallellsamhällen följer dessutom inte skilda kulturers linjer. Många av dem som har flytt till Sverige har flytt förtrycket men inte sin religion.
Frågan gäller mer på djupet de värderingar och den kultur som format vårt samhälle. Allt detta vill vi att människor ska inte bara respektera utan fullt ut förstå värdet av, för det handlar om respekten för den andre. Det handlar inte om maten, restaurangerna, de kvällsöppna affärerna, inte sången eller musiken, inte klädseln eller ens synen på familjen eller relationen mellan man och kvinna. Allt det är en mångfald som ger vårt samhälle drivkraft och den enskilde en möjlighet att utvecklas. Den handlar snarare om öppenhetens kultur.
Den kultur och de värderingar som format våra lagar. Det som gör att vi kan vara ett mångkulturellt samhälle bottnar i en samhällskultur som inte någonstans i världen är självklar. I Sverige har det format våra lagar och det samhälle vi lever i.
Det finns inte några exakta eller för just Sverige unika svenska värderingar men det finns förvisso värderingar som format det svenska samhället och gett oss våra lagar. Det måste vi som medborgare självklart försvara mot dem som har andra värderingar, även om de får leva efter sina så länge de inte bryter mot lagen. I Sverige råder svensk lag, och så länge man följder den har var och en rätt att tycka, tro och leva som man vill men lagen skyddar oss också emot dem som i sin tro eller uppfattning vill förneka andra rätten och friheten.