När jag passerar några av Belgrads moderna kontorskvarter domineras skyline av Huawei och Gazprom, varefter vi i ett möte med justitieministern träder in i en av det gamla Jugoslaviens mest monumentala kommunistiska arkitekturmanifestationer.
Förmiddagens diskussioner med Serbiens president och andra företrädare påminner om hur nära den gamla historien och även kriget är. Konflikter och motsättningar mellan grannar har här en alltid närvarande historisk dimension, inte bara den moderna historiens utan även de gamla århundradenas. Serbien är ett land i rörelse och utveckling i den miljö som präglas av allt detta, och inte minst viljan att nu bli ett land stabilt förankrat i europeiskt samarbete. Det är i sin tur en vilja som den gamla traditionen av nära relation med Ryssland står i strid med.
Det moderna mot det gamla. Historien mot framtiden. Motsättningarna eller balansen mellan detta sitter djupt i de enskilda människor vi möter. Och som sagt, viljan att nå medlemskap i EU är likväl det som ligger högst på agendan, men det är en svår vandring för många.
Och det är just alla dessa motsättningar och svårigheter som visar varför medlemskapet i EU är viktigt. Utan detta kommer Serbien inte kunna göra upp med sitt förflutna, låta historien vara historia och lärdomar inför framtiden snarare än nuets begränsningar. Motsättningarna kommer att ta över med risk för att den ständiga tanken på kriget blir till en bitter verklighet. Inte för att det löser något problem utan för att i frånvaron av lösningar tar rädslan och frustrationen över. I detta land är det inte så avlägset. Oron för utvecklingen i Bosnien-Herzegovina.
Bitterhet mellan Kroatien och Serbien med en retorik från Kroatien som det senaste halvåret inte underlättat relationerna mellan länderna. Den upplevda förlusten av Kosovo och missnöjet med utvecklingen där, inklusive situationen för serber. Och i allt detta den underliggande känslan av att man är ensam, förutom känslan att Ryssland finns i bakgrunden som en visserligen svårregerlig och brutal storebror, men likväl storebror. Och Ryssland påminner sannerligen gärna om detta, med hjälp av att misstänkliggöra tolerans och demokrati, genom att underblåsa nationalistiska motsättningar och genom propaganda.
Och det är just där som insikten finns att Serbien inte kommer kunna bli ett modernt samhälle utan att kunna frigöra sig från alla de gamla arven av mörkrets och konflikternas strukturer. Att motsättningar bara kan mildras och avvecklas genom samarbete och en gemensam ram för det. Där förhandlingsprocessen leder till de reformer av det serbiska samhället, inte minst rättsväsendet och ekonomin, som Serbien behöver och som aldrig blir av om man lutar sig mot det förgångna, mot Ryssland eller mot konflikterna.
Det är en lång väg att gå. Men alternativet är att man än en gång hamnar i en utveckling där konfliktens, nationalismens och våldets logik styr över samhällsutvecklingen. Det skulle hota hela Balkan och påverka oss alla. Som det har gjort förut. Det skulle bli mycket av Huawei och Gazprom men också mycket av de samhällsmodeller de är ett uttryck för. Det är inte en ny insikt som slår mig här i Belgrad men det är en insikt som blir tydlig i varje gatuhörn och i varje diskussion.
Och medlemskapet innebär istället ett samarbete på rättsstatens och frihetens grund. Inlemmade med andra. En öppen ekonomi. Samarbete mot hoten istället för att genom motsättningar skapa hoten. En del av ett större Europa. Det var för detta, för säkerhet och ekonomisk utveckling, som EU bildades och det är för att uppnå detta som EU behövs även här och nu. Annars vinner de krafter som ser öppenhet och samarbete som hot och rättsstat, frihet och demokrati som begränsningar av den egna makten.