Vid några tillfällen har det skrivits om nya hotbilder för svensk del, nu senast är det i en intervju som den avgående chefen för den militära underrättelsetjänsten, MUST, svarar på frågor kring detta tema. Och det har sin poäng eftersom det var just MUST som för 8 år sedan kom fram till att det för överskådlig framtid inte fanns någon sannolikhet för väpnat angrepp på Sverige. Det var en ohistorisk slutsats som saknade grund redan då. Det finns alltid en risk för skeenden som förändras, av det skäl att skeenden alltid förändras, förutom att framtiden aldrig är överskådlig. Eller rättare sagt, den är överskådlig ända fram tills den förändras.
Redan då, i början på 2000-talet, präglades världen av det som kallas en multipolär utveckling, där inte längre två jämnstarka block – en bipolär värld – stod emot varandra i en terrorbalans som innehöll hoten utan där många framväxande olika krafter präglades av sin egen logik och politiska dynamik förutom en mer mångfacetterad hotbild vad gällde allt från terrordåd, asymmetriska hot ända fram till massförstörelsevapen, och en gråzon mellan politiska, ekonomiska och militära påtryckningar. Clausewitz berömda fras om kriget som politikens fortsättning fick i verkligheten också en motsvarighet, nämligen påminnelsen om att politiken kan vara krigets fortsättning.
Och så såg vi hur det ryska närområdet utsattes för påtryckningar och hot av olika slag, från avstängda energileveranser samtidigt med att makten över energin i Ryssland allt mer knöts till Kreml, liksom kontrollen av media. Och hur de baltiska staterna utsattes för både politiska påtryckningar, ekonomiska påtryckningar samt cyberwar. Och hur destabiliseringspolitiken gentemot Georgien, i en annan del av Europa, trappades upp till det som sedan blev kriget 2008. Georgien ligger långt bort men Moskva där beslutet att använda militärt våld och att invadera ett annat land ligger inte så långt bort. Rysslands målmedvetna politik för att utveckla en dominans i Europas energiförsörjning, bland annat genom att köpa energibolag. Kontrollen över Ukraina. Instabiliteten med den vitryska diktaturen och Moskvas intresse för att fylla ett framtida vakum där. Det växande intresset för Östersjön och Nordkalotten.
Men vi såg också hur andra skeenden i den globala politiken fick sin egen kraft. De många olika motsättningarna i Mellersta Östern. Iran. Irak. Oljeprisets utveckling och betydelse för ett antal regimer där demokratin är ett anatema. Afghanistan och Pakistan. Kinas framväxt som ekonomisk stormakt. Nya motsättningar Kina-Ryssland men också ny intensitet i gamla motsättningar Kina gentemot Taiwan och redan då uppblossande känslor mot Japan i Kina, samtidigt som Nordkoreas hot mot regionen skapade sin logik. I en allt oroligare värld kan allt mer hända. Kinas allt mer offensiva uppträdande i Afrika. Rysslands svaga ekonomiska utveckling tillsammans med ökat intresses för att återupprätta sin roll i omvärlden.
Det vi ser i dag är förlängningar av det som var då, medan vi inte ser förlängningen av den utveckling som MUST och andra då trodde när det gällde ökad demokratisering i Ryssland och ett närmande till Väst och Europa. Att hoten om ett invasionskrig var borta innebar inte att andra hot var borta, snarare att andra hot kunde växa fram i frånvaron av det stora övergripande hotet. Och så ser vi att det som var en överskådlig framtid inte var överskådligt ens i åtta år. Snarare att det som nu är grundlades då, inte bara i dolda rum bortom vår insyn utan genom en öppen politisk och ekonomisk utveckling. Det innebär inte att det inte finns motbalanserande krafter och intressen. Men däremot att politiken som förs är ett försök att vinna det som man inte kunde vinna med militär förmåga. Och i de motsättningar som finns skapas ständigt sin dynamik av framtida motsättningar och hot. Den goda nyheten är att det inte är nytt. Men det är också en dålig nyhet. Framförallt för dem som trodde att hoten försvann med invasionshotet.