Sverige har inte varit besparat från terrordåd som kostat människor liv, än mindre har vi besparats från bombdåd som drabbat människor för livet. Ingen kan med bestämdhet vem som har legat bakom de olika bombdåd som nu återkommande blir till nyheter och som för varje händelse närmar sig notisers format. Det vi vet är att vi har en omfattning på bombdåd, handgranatsattentat, sprängningar och avrättningar på öppen gata som gör oss unika i relation till varje jämförbart land.
Det vi också vet, eller borde vara överens om, är att detta är något extraordinärt som hotar vårt samhälles trygghet och ytterst stabilitet. Det är oavsett det kan vara skilda syften och aktörer av olika slag en terrorism till sin form. Det ska så länge vi inte vet mer heller inte uteslutas att dessa dåd sker just för någon vill destabilisera vårt samhälle och undergräva människors förtroende för den politiska makten. De syftar i vilket fall till att skrämma, hota eller skada blint. Det är i flera av bombdåden en försyn att inte människor har dödats eller ännu fler skadats. Vi kan inte som om det är en normalitet vänta på att det ska hända ytterligare nya dåd som kostar människor livet.
För det första måste vi inse att debatten om att bekämpa denna grova brottslighet inte handlar om någon eftergift till extremism eller fascism, som tyvärr ledarskribenter, kommentatorer och även politiskt ansvariga tenderar att avfärda krav på resoluta åtgärder som.
För det andra måste det bli slut på att relativisera detta genom försök att hävda att andra typer av dödligt våld har minskat. Det har inte något alls att göra med denna grova kriminalitet och det finns inget utrymme att acceptera vare sig dödsskjutningar eller bombdåd på grund av det.
För det tredje måste vi sluta med en debatt som handlar om vad människor i debatten eller på sociala media säger och fokusera debatten på den verklighet som undergräver vårt samhälles trygghet. Vad någon säger på twitter i form av oförskämdheter, provokationer eller smaklöshet får stå för den enskilde och helst avfärdas med tystnad. Det hotar inte vårt samhälle om man inte tror att det är detta som är vårt samhälles politiska debatt. Vi måste istället sätta fokus på de extraordinära händelser som kostar människor livet, som kan kosta än fler livet den dagen en bomb drabbar inte bara en port utan också de människor som bor i huset.
Regeringen kan inte med egna händer eller bara genom politisk vilja, eller uttalanden, hindra denna utveckling. Men den kan se till att polis har de resurser som det extraordinära kräver, att rättsvårdande myndigheter har utrymme för att hantera brottsligheten samt att vi har lagar som leder till konsekvenser och straff som motsvarar brottslighetens allvar.