När detta skrives närmar sig röstsammanräkningen i Irak sitt slut och det är fortfarande ovisst vilken av kandidaterna som kommer att vinna. Det är ett lackmus test på demokrati. Den irakiska demokratin har många brister, inte minst eftersom det finns så många grupper inom landet som vill bekämpa den eftersom de aldrig kan vinna makt och inflytande den vägen, dels från Iran som i sitt grannland inte vill se ett exempel på en fungerande demokrati när man samtidigt bekämpar den i sitt eget.
Det är ett land som bryter upp från diktatur och våld mot ett demokratiskt samhällskick. Ett skäl till varför det finns hopp om att detta ska kunna bli verklighet är det faktum att de ledande kandidaterna oavsett bakgrund och tillhörighet har gått till val på en sekulär, icke-religiös agenda.
Om demokratin slår fast rot i Irak är det en framgång för oss alla. Då ser vi en ny trend i den muslimska världen, med Turkiet som en stabil demokrati, om än med betydande brister, Irak med ett flerpartisystem och ovissa valutgångar, Libanon som kanske kan stabiliseras från Hizbollah-inflytande om samtidigt Irans destruktiva inflytande kan begränsas i regionen. Och med de exempel detta kan sätta på den fortsatta utvecklingen i Iran.
Det är när vi ser på denna samtid uppenbart att vi inget vet om hur det kommer att gå, att demokratins stabilitet i denna del av världen är osäker. Men så var det en gång när det sovjetiska väldet föll. Det var få som då med säkerhet kunde säga att demokratin skulle erövra land efter land. Det är den osäkerheten vi ser i dagens Mellersta Östern och i dessa länder. Det som vi vet från Central- och Östeuropa är att det som i dag är ett hopp som kan synas naivt blev till verklighet. Mer overkligt var inte det hoppet som då bar upp utvecklingen.