Riksbankens sänkning av räntan till noll har lett till en intensiv debatt mellan nationalekonomer om vad som är rätt och fel när det gäller låg inflation, efterfrågestimulanser och kanske ännu lägre, negativ, ränta.
Lars Jonung, professor i Lund, påpekar att det var billiga pengar som ledde världen in i krisen och att lösningen inte ligger där utan i reformer som förändrar tillväxtkraften. Tidigare riksbanksledamoten Lars E O Svensson hävdar att räntan kan och bör sänkas ännu mer för att få ner arbetslösheten. Han menade dessutom att den svenska arbetslösheten kunnat bekämpas med lägre ränta och att man inte kan se på på sysselsättningsgraden för att bedöma tillväxtpotentialen. Det är en halsbrytande och besynnerlig slutsats. Det är faktiskt tvärtom.
Den svenska sysselsättningsgraden är högst i EU. Det innebär att inget annat land har så stor del av den vuxna befolkningen i arbete. Inget annat land har så få utan arbete. Den svenska sysselsättningen har den period som Jonung och Svensson diskuterat stigit mer än i alla andra länder utom Tyskland som genom sina låglönejobb har fått fram relativt sett ännu fler jobb.
Det innebär att den svenska arbetslösheten är en konsekvens av att fler vill och kan arbeta och att den samlade arbetskraften har ökat under de senaste åren. Därför har växande sysselsättning och rekord i nya jobb inte lett till att arbetslösheten, som handlar om hur många som söker jobb, inte fallit så snabbt som sysselsättningen har stigit.
Men det faktum att fler vill och kan söka jobb är en tillgång för vårt samhälle och för de enskilda när det förenas med att jobben blir fler. Det innebär att tillväxtpotentialen stiger samtidigt som fler och fler tar steget ut på arbetsmarknaden. Arbetslösheten minskar nu också sedan en längre tid vilket innebär att jobbtillväxten går snabbare än tillväxten av arbetskraften.
Arbetslöshet bekämpas genom att jobben blir fler. Sverige har de senaste åren fått snart 400 000 fler jobb. De flesta andra länder har stagnerat i krisen eller fått färre jobb. Fler människor som söker jobb måste mötas av en politik som ger fler jobb samtidigt som de måste veta att det lönar sig och är möjligt att söka jobb. Sysselsättningsgraden är självfallet ett avgörande mått för att mäta hur det går för människor som söker jobb liksom hur vi sluter produktionsgap och ökar tillväxtkraften.
Lars E O Svensson har fel när han bortser från svensk jobbtillväxt och sysselsättningsgrad. Fler människor i åtgärder eller bortvisade från arbetsmarknaden är inte bättre utan sämre. Länder som har en låg sysselsättning och få som söker jobb är inte bättre på att skapa tillväxtkraft än ett land som har fler som får jobb, hög sysselsättning och fler som vill och kan söka jobb.
Ett europeiskt perspektiv visar detta mycket klart. Det visar också att det inte är ännu billigare pengar som löser problemet med att pengar varit för billiga. Det vi måste göra är strukturella reformer som gör det möjligt för fler att söka jobb och att få jobb. Det första leder till en större arbetskraft och fler arbetssökande och det andra till högre sysselsättning och lägre arbetslöshet.
Ibland bör en professor titta upp från sina modeller och se den stora modellen nämligen verkligheten. Mångfalden av professorsuppfattningar i denna fråga understryker vikten av en reality-check. Fler jobb och högre sysselsättning är inte lägre kapacitetsutnyttjande för att tala med professorns språk.