I dag antar Europaparlamentet, under sin sista session för denna mandatperiod, det som kommer att bli grunden för Europas nya banklagstiftning: det så kallade krishanteringsdirektivet. Arbetet inleddes för två år sedan då EU-kommissionen lade sitt ursprungliga förslag och i egenskap av Europaparlamentets rapportör har det varit mitt ansvar att få den nya lagstiftningen i hamn.
Den lagtext som vi i dag antar lägger grunden för ett mer ordnat och väl förberett sätt att hantera krisande banker. Lehman Brothers visade med mer än önskvärd tydlighet varför ett särskilt ramverk för banker behövs, liksom de många fall av förbehållslösa statliga räddningsaktioner under den följande finanskrisen.
Utgångspunkten blir nu i stället att det är bankers ägare och långivare som ska ta smällen när en bank har gjort stora förluster eller av annan anledning måste avvecklas. Statliga räddningspaket ska inte slentrianmässigt kunna beviljas. I de extrema fall då staten måste agera för att upprätthålla den finansiella stabiliteten ska det ske i utbyte mot ägandet av banken. På så vis säkerställs att den grundläggande marknadsekonomiska regeln att såväl vinster som förluster ska bäras av de privata ägarna gäller också i banksektorn.
I och med dagens votering, då nya gemensamma regler för de nationella insättningsgarantierna också beslutas, läggs de sista pusselbitarna vad gäller det nya ramverket för Europas banker. Som svar på finanskrisen har nya kapitaltäckningskrav införts, en gemensam samarbetsorganisation för gränsöverskridande frågor har byggts upp i London och gemensamma regler för avveckling och insättningsgarantier för alla EU:s 28 medlemsstater. Europa har därmed genomfört alla de reformer som lades fast vid G20-mötet i Pittsburgh 2009.
Utöver detta har eurozonen valt att gå vidare med den så kallade bankunionen, det vill säga en gemensam tillsynsmyndighet och en gemensam myndighet för avveckling av krisande banker där den senare också antas i dag. Medan lagstiftningen som jag ansvarat för har handlat om hur bankavveckling ska ske handlar bankunionen om vem som ska ansvara för den. Reglerna blir dock i huvudsak desamma inom som utanför eurozonen eftersom krishanteringsdirektivet sätter ramarna och definierar verktygen också för bankunionens institutioner.
I och med dagens votering har vi kommit till en punkt där det enligt min uppfattning är dags att ta en paus vad gäller ytterligare lagstiftning. Summan av de nya regler för finansmarknaden, som vi fattat beslut om de senaste åren, har förmodligen aldrig tidigare överträffats och det är därför rimligt att nu i laga ordning implementera och så småningom utvärdera de nya regelverken. Sannolikt kan en hel del visa sig ha gått för långt eller leda till oförutsedda konsekvenser.
Det innebär att EU-kommissionens senaste initiativ om strukturell separation av bankers retail- och investmentverksamhet, det så kallade Liikanenförslaget, bör avvisas. Idén om att insättningar inte ska kunna användas för att finansiera spekulation kan i förstone framstå som rimlig men skulle i många europeiska länder där en stor del av finansieringen av bostäder och företag går via banksektorn, till skillnad från USA där kapitalmarknaderna har en större andel, få mycket långtgående konsekvenser.
Det är nämligen inte så att traditionell bankverksamhet med in- och utlåning till företag och hushåll är bra medan handel med finansiella instrument är dålig. I Spanien var det bolånen som gav upphov till krisen och Cypern visade hur problematiskt det kan bli om bankerna bara finansieras av insättningar.
I stället för att nu ta fram den stora yxan och klyva de europeiska universalbankerna borde vi därför låta bläcket i den nya lagstiftning som hanterar de verkliga problemen – för lite eget kapital och avsaknad av robusta ramverk för avveckling av banker – torka.
Gunnar Hökmark, ledamot av Europaparlamentet och moderaternas förstaval vid årets Europaval (M)