Historiens slut och den sista människan. Så hette ett verk som gavs ut av den amerikanske professorn Francis Fukuyama 1992. Sovjetunionen hade upphört i december 1991.
Den 8 december i Minsk i Vitryssland hade avtalet som innebar unionens upplösning undertecknats av företrädare för de ryska, ukrainska och vitryska republikerna. Tidigare under hösten hade de tre baltiska staterna utropat sin självständighet liksom bland annat Georgien. Det var ett nytt Europa i vardande. Den 25 december halades den röda fanan över Kreml för sista gången och dagen efter upplöstes Sovjetunionen formellt med ett samvälde av självständiga stater som officiell fortsättning men med Ryssland som dess arvtagare av rättigheter och förpliktelser. Det var en ny tid. Ett nytt Europa växte fram.
Den liberala demokratins idéer var om inte omvandlade till verklighet överallt likväl inte ifrågasatt som samhällssystem någonstans, menade Fukuyama. Och han hade sannolikt rätt. Därmed trodde han att det inte fanns några fler idéstrider som vi sett den liberala demokratins företrädare utkämpa mot nazism och kommunism. Åren innan hade Europas socialistiska diktaturer befriats och blivit till framväxande demokratier och marknadsekonomier. Det var en underbar tid. Inte lätt men dominerad av hopp och framtidstro. Världen gick mot marknadsekonomi och demokratiska reformer nära nog överallt. Och de som inte genomförde demokratin hävdade likväl att de var goda demokrater.
Med den kommunistiska världens upplösning som en konsekvens av murens fall och Sovjetunionens upphörande försvann meningen med begreppet den tredje världen eftersom det inte längre fanns någon andra värld och det därför inte kunde finnas någon första. Ingen del av vår värld var längre dömd att begränsas av sin egen fattigdom och sina egna bristande offentliga institutioner. Marknadsekonomi, fri handel och en ny politisk öppenhet gav en globalisering som förde med sig kapital dit kapital inte tidigare hade funnits.
Från att världen i slutet på 1980-talet hade haft en miljard människor levande under relativt välstånd har vi sedan dess fått se närmare 5 miljarder uppnå detta. Som ett litet tecken på förändringens kraft finns det i dag 3 miljarder smartphones och fler mobila telefonabonnemang än levande människor. Välståndet har också gett en uppkoppling och en konkurrensförmåga utspridd över hela världen och med information och kunskap tillgänglig för nära nog alla. Fattigdomen finns kvar men inte som en ödesbestämd tragedi utan som en konsekvens av frånvaron av globalisering eller behoven av fortsatt tillväxt.
Frihetens och demokratins ideal dominerade och marknadsekonomi och fri handel gav människor en värdighet och ett välstånd som är unikt för människans historia. Den liberala demokratins seger var inte bara en idéernas framgång utan också en ofattbar framgång i verkligheten.
Historien kunde varit slut med detta om det inte vore för att det öppna samhällets fiender ständigt rotar i fördomar, misstro och förakt för tolerans och enskilda människor som väljer sin egen väg. Fukuyama bortsåg under den liberala demokratins segertåg att demokratins livsluft är att den håller rummet öppet för alla tankar och tillåter ständigt nya idéer växa fram, även de idéer som misstror öppenheten, toleransen och friheten.
Och så kom det sig att vi på dagen 27 år efter Berlinmurens fall den 9 november 1989 såg en Donald Trump vinna det amerikanska presidentvalet på en politik som bygger på viljan att bygga murar, bryta med fri handel, lämna den fria världens länder för sig själva för att i stället beundra Vladimir Putins ledarstil i strävandena att återupprätta den stormaktsroll som en gång Sovjetunionen hade. Det vi såg i det amerikanska presidentvalet ser vi också i Europas stora demokratier.
I Frankrike ser vi Le Pen och i Tyskland Alternativ för Tyskland som bekänner sig till murarnas och motsättningarnas värld. I Storbritannien UKIP som söker skrämma människor genom att hota med utlänningar, främlingar och fri handel. Det är en kontrarevolution till den liberala demokratins segertåg.
Det finns sedan gammalt politiska riktningar i Europa som konsekvent föraktat friheten och individens rätt. Som föredrar murar och så som de ville se världen. Som anser frihandel, globalisering och öppenhet för samhällen och människor vara av ondo. Europas kommunistiska eller realsocialistiska partier har under decennier hyllat diktaturer och deras gärningar mot sina medmänniskor.
De hyllade diktaturer och de ursäktar eller förklarar deras övergrepp. De gjorde det då och de gör det i dag. Alltid emot fri handel. Statens kontroll över ekonomin ska vara total liksom ökade offentliga utgifter är en metod för att vinna stöd oavsett om det underminerade välfärd och välstånd. Kommunistpartierna i Europa, de som har bytt namn liksom de som hyllar de gamla etiketterna, har samma ekonomiska politik nu som då. Statliga företag. Monopol. Misstänkliggöranden av privat ägande och privata företagare. Kamp mot vinst och mot så kallade kapitalister. Ständigt nej till fri handel. Murar mot omvärlden för att öka den egna politiska kontrollen över människor. Det tillhör inte deras historia utan deras nutid. Vi ser det i Sverige liksom i andra länder.
Jonas Sjöstedts kamp mot privata företag, människors valfrihet, vinst och förnyelse bortom den egna politikens kontroll skiljer sig inte från CH Hermanssons, Lars Werners eller Lars Ohlys ekonomiska politik. Den präglas av samma planekonomiska drömmar som gjorde Central- och Östeuropas samhällen till fantasier. De anser ständigt att utgifter ska kunna ökas och skatter ständigt ska höjas samtidigt som staten på olika sätt ska ta över företagandet. En av vår tids stora myter är att deras politik i dag skiljer sig från den i går. Den är samma.
Det som förenar Sverigedemokrater och deras motsvarigheter runt om i Europa med kommunistiska partier runt om i Europa är att demokrati och frihet för dem är underordnade intolerans och motvilja mot det annorlunda. De kommunistiska företrädarna motarbetar med politikens alla medel mångfalden som de inte kan kontrollera därför att den utvecklar samhället bortom deras egen kontroll. De nationaldemokratiska företrädarna har det gemensamt att de ogillar allt som öppnar samhället för förändring och förnyelse i tron att de en gång för alla har definierat vad det sant nationella är, och därför blir friheten och mångfalden som skapar förändringar ett hot mot deras tro på en sann nationalitet.
De totalitära idealen har sin lockelse för dem som är så övertygade om nationens eller statens överhet gentemot individen att de ser varje individuell rörelse och varje människas val som något som underminerar den egna drömmen. Friheten för den enskilde blir för dem ett hot mot den tänkta kollektiva viljan om det absoluta samhälle där historien tar slut.
Sverigedemokrater bärs upp av sin intolerans mot främlingar, utlänningar och flyktingar. De kommunistiska partiernas bärs upp av intoleransen mot oliktänkande, fritt skapande och individens fria val. De både riktningarna förenas av rädslan för allt som underminerar den totala kontrollen och det som visar att människan har makt och kan forma sina egna liv.
Deras intolerans leder till kraven på stängda gränser och höga murar. Mot fri handel eller mot människors fria val över gränserna. Klasskamp och gränser mellan människor i samma samhälle. De är emot EU eftersom de är emot öppna gränser, marknadsekonomi och frihandel men också för att människors fria val som individer löser upp de motsättningar som de definierar sina samhällsmodeller på. Frihet för den enskilde bryter sönder de grupper som de vill hålla samman som bas för en konfrontation, det må vara klasskamp eller främlingshat. Individers frihet underminerar de kollektiv extremisterna vill hålla oss i.
Murarna vill de ha mellan länder och mellan människor. Det förenar dem. Det är därför de gillar Putin och Trump och det är därför de hyllas av Le Pen. De försöker dölja sina motsättningar gentemot demokratin, individens frihet och det öppna samhället till att vara konflikter inom ramen för de politiska skillnader som demokratin är till för att värna.
De har sina väljare och deras väljare har fler och mer mångfacetterade känslor och uppfattningar än vad deras politiska partier definieras av. De har självfallet sin rätt att stå upp för sina uppfattningar på basis av de röster de har vunnit men inte mer än så. När de står bakom en majoritet för höjda skatter eller för sänkta skatter så betyder deras självfallna väljare lika mycket som andra partiers. När de vill förbjuda företagande får de självfallet driva detta men de bör inte få stöd från andra för det. När de vill föra en invandringspolitik baserad på sin motvilja mot andra människor ska de inte få större stöd än sitt eget för det. När de inte kan skilja på sin roll som valda företrädare för ett fritt land och sin beundran för ledare som vill underminera andra länders frihet ska de inte få stå i närheten av säkerhetspolitiken.
Deras strävan är att göra sig till normala partier inom ramen för demokratins motsättningar men deras viktigaste uppfattningar står i konflikt med den. I den svenska debatten har vi försummat att föra ett upplysningsarbete om dem eftersom maktpolitiken överskuggat en analys och debatt om deras grundläggande förhållningssätt.
Vänsterpartiet ges legitimitet genom att fungera som budgetunderlag till regeringen. De kräver ständiga utgiftshöjningar utan ansvar för samhällsekonomisk stabilitet eftersom de ohämmat vill lova det ena – utgiftshöjningarna – och inte bryr sig om det andra – den samhällsekonomiska stabiliteten – precis som deras vänner i planekonomier och socialistiska diktaturer. Venezuela är ett land som hamnat i kaos på grund av en politik det svenska Vänsterpartiet har hyllat, liksom de hyllade politiken på Kuba, under Syriza i Grekland och i varje planekonomi de kom i beröring med.
Sverigedemokraterna fick genom decemberöverenskommelsen en legitimitet som en förment ensam opposition trots att kraftfälten i den svenska politiken står mellan Alliansen och Socialdemokraterna. Vänsterpartiet hindrar en ny budget för försvaret och Sverigedemokraterna förenar sig med dem i motståndet mot Nato och mot den gemenskap EU är. De lovar bägge utgifter som de vill och de bärs båda upp av intoleransen mot individers val och fria vilja.
Det är dags att bekämpa det öppna samhällets fiender genom att låta dem synas just som de är, att just därför låta deras röster räknas som alla andras men inte låta dem stå ensamma där de i sin extremism är i minoritet. De som underminerar demokratin genom sina politiska ideal kommer aldrig kunna bidra till dess försvar. Det som skiljer dem från andra partier är inte de skilda politiska uppfattningar som demokratin är till för att ge rum för utan de uppfattningar de har om människor, individer och demokratin som sådan.
Samtidigt måste vi inse att de riktar ett hot mot det fria samhället som vi måste kunna skydda oss mot. Det handlar dels om våldsromantiseringen som vi ser både bland kommunistiska och nationalistiska grupper. Vi ser det självfallet också i form av den terror som islamistiska extrema grupper riktar mot det öppna samhället, baserat på samma intolerans mot det som avviker från den egna kartan över det acceptabla. Det fria samhället måste kunna försvara sig mot extremismen när den går från uppfattning till extrem handling bortom lagen.
Nu möter Europeiska Unionen just de utmaningar som den en gång bildades för att kunna möta. Så vi får inte bli förvånade över att det kan hända. Men vi får heller inte skylla hoten från Moskva, extremistisk islamism, flyktingvågor från Mellanöstern, den globala ekonomins utmaningar och Rysslands krigföring i form av väpnade angrepp eller dolda krigshandlingar på EU.
Det är inte någon svaghet hos EU som skapat dessa hot, problem och utmaningar utan en värld som vi behöver en Europeisk Union för. För ekonomi, inre marknad, miljö och natur, gemensam utrikespolitik och säkerhet, för energipolitiken och för telekom liksom för den digitala agendan. Allt blir inte rätt men en sak vet vi och det är att samarbete och integration inte upphäver skillnader men överbryggar dem. Motsättningar och skilda intressen kan och måste överbryggas. Individers frihet är en förutsättning för allas välstånd. Fred, frihet och säkerhet vinner vi genom att tillsammans kunna ge dem styrka mot dem som hotar dem. Det har ofta låtit högtidligt med dessa ord men i dag är det en brutal verklighet som hotar oss och det är bara genom styrkan i vår sammanhållning som vi kan möta dem och vinna.
Men allra först måste vi se till att tanken på frihet vinner över tanken om att makt går före rätt. Då blir extremister förvisade till att vara just extremister. Då upplöses hot i öppenhet istället för att öppenhet inbjuder till hot. Det är för mig vad Europa måste handla om. Kampen för frihetens grundvalar.
Gunnar Hökmark är Europaparlamentariker för Moderaterna