Havanna nästa för Persson?

Göran Persson kände vemod när han nåddes av budet om Yassir Arafats död. Så stort vemod att han omgående bestämde sig för att åka till Kairo och delta i begravningen, som han dock missade. Perssons beslut var unikt, ingen annan regeringschef från de 25 EU-länderna reste till begravningen. Persson gav Arafat en dignitet som hans politiska insatser inte förtjänade och han gav andra européer anledning att fråga varför.

Samme statsminister, ensam bland Europas regeringschefer att delta i PLO-ledarens begravning, var frånvarande när hans kolleger för drygt ett halvår sedan hedrade offren för terrordåden i Madrid den 11 mars.

Det är inte alldeles enkelt att förklara Göran Perssons agerande för spanska vänner och kollegor. Det är genant. Persson kastade sig iväg till Kairo för att begrava en man som byggde sin karriär på terrorism och som in i det sista valde att passivt acceptera terroristverksamhet på Västbanken och i Gaza, men valde bort att åka till Madrid för att hedra offren för andra terrorister.

Yassir Arafat var länge en av socialdemokratins hjältar. Ledande socialdemokrater omfamnade, bokstavligen, PLO-ledaren. Man hemligstämplade rapporter om hur biståndsmedel förskingrades och om Arafats destruktiva roll i fredsprocessen för att kunna fortsätta ge honom sitt stöd. Sverige blev en av Arafats närmaste allierade och en av hans mest generösa välgörare.
Yassir Arafats dödförklaring förvandlades till en huggsexa kring hans förmögenhet. Hur han samlade ihop denna förmögenhet är uppenbart. Den byggdes upp av korruption och av de biståndsmedel som kanaliserades från Västeuropa till den palestinska myndigheten. Det är i detta sammanhang intressant att en rapport, författad 1997 av docent Sune Persson på uppdrag av statliga biståndsorganisationen Sida, hemligstämplats. I rapporten slogs fast att inga svenska biståndsmedel borde ges direkt till den korrumperade palestinska myndigheten, men rapporten hemligstämplades samtidigt som miljardbelopp har fortsatt att betalats ut till Arafats myndighet.

Arafat missade aldrig ett tillfälle att missa ett tillfälle till fred på bekostnad av de många palestinierna. Efter Arafats död kallade Göran Persson honom en stor politisk ledare, utan att förklara hur storhet kan bestå i mord på såväl oppositionella i de egna leden som mord på oskyldiga, civila, människor både i Israel och
i andra delar av världen.
Yassir Arafat berömde sig av att ha varit den som införde flygplanskapningar som ett verktyg för terror.
Även om Arafat själv under senare år valde att personligen distansera sig från terrorverksamhet finns det i grunden inga terrordåd som Arafat och den palestinska myndigheten inte hade kunnat förhindra. I stället valde man att låta terrorgrupperna verka i frihet och öppenhet, trots att Arafat förfogade över 16 olika säkerhetstjänster.

Den person som Göran Persson värderade som en stor politisk ledare bar i själva verket både ett direkt och indirekt ansvar för de många blodiga terrorattacker som drabbat Israel och som liksom intifadan slitit sönder fredsprocessen. Det är dessa försummade möjligheter som gjort att hans närmaste politiska allierade i flera omgångar tvingats ge upp att samarbeta med honom. Göran Perssons resa till begravningen var ett uttryck för hur socialdemokraterna, som så många gånger tidigare, har prioriterat våldets och revolutionens krafter i stället för demokratins och fredens.

Frågan är vilka begravningar han kan tänka sig att delta i fortsättningsvis. Inom en inte alltför avlägsen framtid lär det hållas en i Havanna. Kommer Persson, om han då fortfarande är statsminister, att åka för att hylla denne tidigare socialdemokratiske hjälte?