De totalitära ideologierna skapade vår civilisations stora tragedier under 1900-talet. Andra världskriget. Sovjetunionens massmördande av sina egna medborgare. Kambodjas dödens fält. Kina och de olika vågorna av massmördande. Etniska rensningen i på Balkan, etniska rensningar och folkmord i Rwanda eller Darfur eller som nu i Irak. Och tragiskt nog på fler platser än så.
Det finns två saker som förenar dem. De kräver en total tilltro och uppslutning och de saknar totalt förståelse för att den enskilde har ett värde i sig. De totalitära idéerna har det gemensamt att de delar in människor i ras, klass, religion eller stam. Och i den gruppen man delas in i försvinner den enskilde och med denne människovärdet.
Därför kunde nazister mörda och förinta liksom utveckla det totala kriget. I tron på att de egna idéerna var så totalt sanna fick ingen annan sanning finnas kvar. Därför var våldet både naturligt och nödvändigt. För nazisten.
Och så var det för kommunisten och så är det för rasisten oavsett vilka uppfattningar om världen han har i övrigt. Den egna uppfattningen i en enskild fråga eller om samhället i sin helhet är så total att den blir ett värde i sig själv överordnat över allt annat. Allt som står i vägen måste krossas. Så var det för Sveriges Moskvatrogna kommunister. Fortfarande har alldeles för många av dem svårt att hantera sin syn på Lenin och grunden för det kommunistiska styret även när de pliktskyldigt hävdar att Stalin, och just bara Stalin, var en tragedi. Och just Stalin börjar nu på nytt återkallas som en hjälte från historien i de delar av Europa där Ryssland vill återuppväcka det sovjetiska.
Så var också den vänstervåg som präglade slutet av 1960-talet våldsdyrkande. Den romantiserade våld och den idealiserade några av världens värsta förtryckarregimer. De som följde vänstervågens väg blev så förblindade i sin totalitära lära att de kunde uppamma ett hat mot oliktänkande och legitimera revolutionen, våldet och föraktet för demokratin inför sig själva.
De delade in samhället i klass och klass, kamp mot andra och utvecklade ett förakt för enskilda människors rättigheter. Om alla tillhör en klass och ska behandlas därefter finns det vare sig utrymme eller intresse för den enskildes frihet och rätt.
När grupper som Svenskarnas parti vill marschera på gatorna är det för att på nytt demonstrera sin totalitära hållning, skrämma och bli förtjusta över den makt det totalitära hotet mot andra skulle kunna utstråla. Det är som om de surrealistiskt och bisarrt nog vill i en politisk perversion återkalla den onda tid, och ondskan, som så många andra har glömt.
Men de måste bli sedda och de måste bli uppmärksammade. Annars har deras manifestation knappt ägt rum, inte minst eftersom de är av en marginell betydelse vad gäller antal.
De senaste veckornas uppståndelse och upplopp inom ramen för demonstrationer har gynnat deras våldsinstinkter och deras strävan efter uppmärksamhet. Den politiska perversionen genom dessa på en gång skrämmande och samtidigt sorgliga figurer har genom den extremistroll de älskar att spela blivit förstasidor runt om i landet.
Medieuppmärksamheten har inte i första hand skapats genom dem som fredligt har velat demonstrera mot dem och utrycka avsmak för deras idéer även om nazisterna självfallet vill ha några att demonstrera inför och gentemot.
Men våldet som några av skapat har lett till de upplopp de älskar. Då handlar det om ett språk som nazister förstår. Respekt för människovärdet och respekt för varje människa är inget de förstår och heller inget de vill diskutera eftersom deras motsatta ståndpunkt förlorar i varje debatt i det öppna samhället.
De som med våld vill attackera nazisterna ger dem den spelplan de vill ha och behärskar. Upplopp och slagsmål. Det skapar en befängd legitimering av våldet som sådant eller snarare en relativisering av det oacceptabla i att använda våld.
Mediabevakningen kring demonstrationerna i Stockholm handlade inte om att belysa nazisternas eländiga idéer eller om det öppna samhällets värden som ett värn för framsteg och människors frihet utan om det förväntade slaget mellan våldsanvändare.
Det var därför heller inte de fredliga demonstranterna som genom sina ideal bidrog till det stora medieintresset, där man följde utvecklingen minut för minut med sikte på om allt skulle urarta i nytt och okontrollerbart våld eller ej.
När jag i en tweet påpekade det allvarliga i att mediabevakningen utvecklas som i samband med en hockeymatch, där det handlar om vem som ska vinna mot vem, om våldet krafter ska triumfera, och där intresset fokuserar på att fånga våldskonflikten, om våldet och upploppet ska prägla gatorna, var det för att våldet underminerar demokratin samtidigt som våldet, och intresset för våldet, flyttar fokus bort från den gränsdragning mellan demokrati och diktatur vi måste värna om varje dag.
Våldsverkarna föder varandra och ger varandra den uppmärksamhet de längtar efter. Det flyttar också fokus bort från föraktet för demokratin och den enskildes rätt till frågan om vilka som har rätt att använda våld. Då handlar det inte längre om att dra gräsen mot varje extrem grupp som inbillar sig att deras uppfattningar står över andras och legitimerar våld utan om slagsmål och upplopp.
Detta handlar inte om de som demonstrerar och agerar för en idé eller sina uppfattningar utan om just dem som använder våld för att agera för sina uppfattningar och ideal.
Min kommentar utlöste en mängd av utfall, hatfulla formuleringar och rätt grova tillmälen. Jag är van vid det men det som bekymrar mig är att så många vill verka och agera med tillmälen och hat. Det är inte bra vare sig för den demokratiska debatten eller för demokratins styrka.
Hatets kolportörer, det må vara nazister, rasister eller andra extremister som alltför mycket präglar det politiska klimatet i vår tid, bekämpas nämligen inte av hatet och våldet utan av vår förmåga att värna om demokratins ideal och respekten för den enskilda människan.
Den förmågan försvagas varje gång någon väljer hat och våld mot den grupp eller de personer vars uppfattningar man ogillar. Som väl är består vårt samhälle av miljoner och åter miljoner medborgare som ogillar våld och avvisar hat just eftersom det föder våld och hat.