Det krig som Hamas har startat, helt uppenbart och enbart möjligt med iranskt stöd, kommer att drabba palestinier mer än andra för decennier framåt. Det gör inte krigets lidande mindre för Israel. Det har redan kostat närmare 300 israeler livet. Det kommer att göra livet otryggare för människor i Israel. Hatets krafter har inlett en tragedi som är ett fundamentalt hot mot stabilitet och säkerhet i Mellanöstern.
Den stora vinnaren på detta är utan vidare Iran som vill destabilisera hela regionen. Sverige bör som den svenska regeringen redan har uttryckt det ge Israel sitt fulla stöd i försvaret av sitt territorium och det egna folket. Och vi bör i all politisk handling klargöra vårt avståndstagande från våldets krafter.
Krigets utbrott har säkerligen en koppling till att vilja utnyttja de inre motsättningar som regeringen Netanyahu har skapat genom grundlagsförslag som saknat brett stöd och som syftat till att ge regeringen mer makt på bekostnad av den högsta domstolen. Den balansen kan säkerligen diskuteras – i Sverige har vi inte den ordning som i dag råder i Israel – men den förändringar måste inte minst i ett land som Israel uppnås genom ett brett stöd och konsensus, inte genom minsta majoritet och konflikt.
Kriget som nu har drabbat Israel visar i den delen på som är den israeliska statens främsta tillgång, nämligen den folkliga uppslutningen för den gemensamma överlevnaden. Det bör förhoppningsvis efter det krig som nu äger rum prägla den fortsatta processen liksom viljan att bygga säkerhet med de palestinier som inte väljer hatets väg.
Kriget visar på vad som är Mellanösterns mest grundläggande problem när det gäller säkerhet och fred. Och det avslöjar det som varit ett systemfel i svensk utrikespolitik. Det gäller framförallt en sak.
Mellanöstern präglas inte av en konflikt utan av många.
Det stora flertalet av dem präglas av religiöst hat men också av rent geopolitiska motsättningar. Det shiitiska Iran riktar hot mot i stort sett hela regionen samtidigt som man i aktiv handling styr Hizbollah som i princip har tagit över Libanon och skaffat sig positioner i Syrien. ISIS uppgång och fall beror på en extremism som odlas av regimer och rörelser för att utveckla hat baserad på religiös tro. Kriget i Syrien som började som diktaturens krig mot medborgarnas demokratikrav handlar om diktaturens ställning och en religiös grupperings krav på makt.
Konflikterna som sliter sönder Irak handlar om det shiitiska mot det sunni-muslimska. I Jemen ser vi ett inbördeskrig längs samma mönster där Iran backar upp den ena sidan och Saudi den andra. Iran riktar hot om att utplåna Israel och understödjer därför islamistiska sunnigrupperingen Hamas i Gaza samt Hizbollah på norra gränsen till Israel i Libanon. Överallt utom i Israel finns diktaturregimer som för att överleva måste tillgripa våld mot sina egna medborgare och mot andra för att överleva.
Iran tillhör en av världens ledande terroristregimer och pariastater. Kvinnor som vill bära sitt hår fritt fängslas, misshandlas och dödas. Människor som överhuvudtaget demonstrerar för demokrati elimineras på olika sätt. Tortyr, avrättningar och fängelse. Iran är det land i världen som tillsammans med Kina genomför flest avrättningar.
Hamas som styr i Gaza är en islamistisk sekt som vill tillämpa ett motsvarande styre som i Iran, och som i dag gör det gentemot Gazas boende. Gaza är en del av det Palestina som den tidigare svenska regeringen ensidigt erkände. På Västbanken som är den andra delen av den palestinska stat som Sverige är ensamt om bland demokratier att erkänna styr Fatah utan några genomförda val i modern tid. Det är korruption och rättslöshet som råder, samt en odling av antisemitism.
Antisemitism är en förenande faktor för Hizbollah, Hamas, Islamiska Jihad, Iran och många av regionens politiska riktningar. Det går inte att förstå det hot som ständigt riktas mot Israel, som är den enda demokratiska staten i regionen, utan att förstå att det är hat mot judar och mot den judiska staten som sådan som styr över den konflikt som Israel ständigt utsätts för.
Det är denna konflikt som nu utvecklats till ett i grunden fullskaligt krig. Närmare 300 israeler har mördats i ett urskillningslöst dödande syftande till att just döda judar. Det möts av jubelrop på Västbanken och försvaras av den styrande ledningen under Mahmoud Abbas som är det politiska partiet Fatahs ledare. Fatah har en lång historia av antisemitism och finansiering av terrorism bakom sig. Formellt är man numera otydlig i synen på Israels rätt att existera men i retoriken är man tydlig med att man inte vill se en judisk stat.
I förgrunden för allt detta står numera sedan minst ett decennium den iranska regimen. Den finansierar terror och den genomför terror. Den har utvecklat kärnvapenkapacitet i smyg och den har utvecklat nukleär förmåga inom ramen för formellt fredliga projekt. Det är en totalitär regim som bärs upp av religiöst hat.
Svensk utrikespolitik har under lång tid präglats av ständiga markeringar mot Israel när man försvarat sig mot terrorism, militära attacker och ständiga hot. Samtidigt har den förda politiken präglats av en eftergivenhet till de grupperingar som bärs upp av hatet och antisemitismen. Den svenska regeringens ensidiga erkännande av Palestina innebar att man erkände en stat som var delad, utan kontroll över sitt territorium, präglad av rättslöshet och totalitära ambitioner samt dominerad av en aktiv antisemitism. Sverige förblev i Europa ensamt om detta erkännande, förutom de stater som under kommunisttid tidigare erkänt en palestinsk stat. Erkännandet var ett närmande till de riktningar som har våldet som ideologi och antisemitismen som grund.
Några år senare, 2017, genomförde den svenska regeringen ett besök med flera statsråd och statssekreterare hos den iranska terrorregimen, där man bland annat accepterade förtryckets slöja som klädkod för de kvinnliga deltagarna.
Ett tema för diskussionerna i detta kvinnoförtryckande land var den feministiska utrikespolitiken, vilket passade värdarna väl eftersom de ville diskutera kvinnors rättigheter som en kollektiv fråga för just det ena könet. Besöket genomfördes i ett land som hade många år av brutala attacker på demokratirörelsen, på jämställdhetskrav och på alla som hävdar människors rättigheter oavsett kön, sexuell läggning eller religiös inriktning. Några offentliga kommentarer kring fängslanden, förtrycket, avrättningarna och antisemitismen gjordes inte.
När på nytt en demokratirörelse 2018 slogs ner förklarade den dåvarande utrikesministern att det var en intern fråga för Iran eftersom vi inte skulle ha synpunkter på politiken i ett annat land – ” ”Tänk om andra skulle yttra sig om vår utveckling?”- men dock vädjade hon om att våldet skulle begränsas.
Den iranske utrikesministern Javad Zarif besökte också 2018 den svenska regeringen och hälsades som en god vän av ledande företrädare för den svenska socialdemokratin och fick ett hjärtligt mottagande av utrikesministern. En regim som hotar utplåna ett annat land, som fängslar, torterar och mördar oppositionella och som finansierar terrorism. En iransk utrikesminister med blod på händerna och förtryck i huvudet.
Svensk utrikespolitik har länge präglats av en ofattbar strukturell oförmåga att förstå hur de totalitära regimerna och rörelserna är ett ständigt hot mot både fred och demokrati. Det är mot Israel Sverige har markerat. Inte mot hatets och terrorns krafter.
Det krig som nu har brutit ut illustrerar denna fundamentala felbedömning, som lett till att Sverige varit en kraft som mer har blundat för eller till och med stött hatets krafter än demokratins försvar. Den regering som Sverige nu har måste göra klart att den sätter demokratin och freden främst.
En palestinsk myndighet som finansierar antisemitism och terror bör inte få svenskt stöd. Sverige bör inte ha mellanstatliga relationer med organisationer som inte förmår kontrollera hatets och våldets krafter och som dessutom har som sin vilja att utplåna en suverän och demokratisk stat.
Det är nu dags att Sverige bryter upp från en blindhet gentemot Mellanösterns destruktiva krafter som motsvarats av vår tidigare blindhet inför den ryska despotins hot mot Europa. Det är dags att vi börjar se på världen som den är, inte som några skulle vilja att den såg ut.