Det är som att försvarspolitiken och dess olika stegvisa uppgörelser inte tar hänsyn till hur försvarets ekonomi och dess långsiktiga förmågor byggs upp, och rustas ner, över tiden. Försvarets styrka avgörs inte av de årliga anslagen, de påverkar framförallt den långsiktiga utvecklingen och bara till en mindre del den omedelbara förmågan. Det handlar egentligen om det som inom företagsekonomi och bokföring behandlas som avskrivningar och refinansiering.
Om vi tänker oss att en lantbrukare har en stor skördemaskin som kostade 3 miljoner när den köptes och som har en användningstid i tio år ( ett exempel som en lantbrukare på många goda grunder skulle underkänna men här som ett sifferexempel). När den maskinen 10 år efter sitt inköp ska ersättas kostar moderna skördemaskiner 4 miljoner kronor. Det innebär att lantbrukaren varje år bör avsätta 400 000 kronor (jag hoppar här över räntor och sådant som komplicerar) för att år 10 kunna köpa en i grunden likvärdig maskin, om än liksom alla andra maskiner hos granngårdarna modernare och bättre. Så var det när lantbrukaren köpte den nuvarande maskinen. Det byggde på ett sparande på 300 000 kronor årligen över 10 års tid.
Men om lantbrukaren nu bestämmer sig för att avsätta bara hälften av de avsättningar han gjorde för att köpa skördemaskinen för 3 miljoner kronor, det vill säga bara avsätter 150 000 kronor, kommer han bara kunna köpa en skördemaskin för 1,5 miljoner kronor medan granngårdarna som sagt köper maskiner för 4 miljoner kronor med den bättre effekt detta ger.
Om lantbrukaren då år 7 bestämmer sig för att höja avsättningen 150 000 kronor till 170 000 kronor påverkar det inte det hela så mycket. Han kan det året köpa en modern musikanläggning till skördemaskinen eller investera i en bättre uppkoppling via nätet. Men han kan mot slutet av perioden, när traktorn ska ersättas, på sin höjd köpa en traktor, med de avsatta medlen som närmar sig 2 miljoner kronor.
Om vi vidgar metaforen till hela hans lantbruk så inser vi att med hälften av avsättning/ investering i lantbruket mot tidigare kommer han långsiktigt få dra ner på sin verksamhet även om han vid enskilda tillfällen satsar på en ny maskin eller en ny lada. Under en lång tid ger en halvering av finansiering en halvering av förmåga. Vi är när det gäller försvarspolitiken fortfarande inne i den processen så länge vi anpassar Försvarsmakten till det faktum att vi bara avsätter hälften av vad vi tidigare avsatte av våra gemensamma resurser.
Det är detta förhållande som skapar de svarta hålen och den svenska nedrustningen. Och det är bara genom att återhämta försummade avsättningar/ investeringar som detta kan hanteras och genom att man höjer de årliga anslagen till den andel av BNP vi hade innan vi började nedrusta.
Om vi nu börjar diskutera försvarets utformning och förmåga utifrån de hot vi möter och om vi inser att externa hot mot demokrati och suveränitet måste vara överordnade budgetlagstiftning ämnad för en fridfull värld, och om vi inser att försvarets styrka inte bör beskrivas i förhållande till hur det annars hade sett ut utan till det som krävs, kan vi få en annan försvarsdebatt och en annan försvarspolitik. I den delen är det självfallet rimligt att alliansen enar sig om en gemensam budgetpolitik som inbegriper vårt försvar och som innebär en långsiktig förstärkning istället för dagens försvagning.