Vår vän och medarbetare Gunnar Larsson har gått bort. Vi tänker på hans familj som har mist en son och en bror. Det är med både saknad och sorg hans vänner i Europaparlamentet nu får arbeta vidare utan hans förmåga att ständigt göra något konstruktivt av en kritisk hållning till det han värnade och verkade för.
Det dagliga arbetet i Europaparlamentet gör att medarbetare blir vänner i en nära krets. För Gunnar var Europa och EU något som var viktigt och för viktigt att slarvas bort på högstämda formuleringar och inåtvänt tänkande. För honom var det viktigt att värna vad samarbetet handlar om och vad som är viktigt i det stora och inte bara i partipolitikens inre logik. Därför var det för honom naturligt att förena en kritisk hållning med en vänlig blick, en lågmäld replik med ett stöd i sak och en ständig värme för de idéer som gjorde honom till moderat och europé.
Och så var han därför en självklar del av moderaterna i Europaparlamentet lika mycket som han var en självklar företrädare för ett fritt och öppet Europa. Han kom att arbeta med många svenska europaparlamentariker, moderater och kristdemokrater, och kunde alltid bidra med underlag, idéer och resultat. Och han lärde en och annan konsten att skriva. Han var en vänfast vän till alla oss som arbetat tillsammans med honom.
Det blir tomt när vi i framtiden vänder oss bort mot hans vanliga plats på delegationsmöten för att höra en invändning som oavsett om man höll med eller ej alltid var värd att tas på allvar. Och vi kommer inte mer kunna få den lågmälda kommentaren om det vi glömt eller bortsett från eller hur vi kunde göra istället. Vi kommer att sakna Gunnar inte bara som en medarbetare med personlig kvalitet utan mest som en vän med värme .